På tåget till Glasgow

Lampan är tänd. ÄR den tänd? Lyser lampan? Eller lyser jag? Vad är ljuset och vem är jag. En bedragares sken strör sina vildrosor i fotspåren med smulor av gummisulor vid sidan om. Husmorskan drar upp allt i en daggvåt deg. Baka kakor till farbror Tom. Baka kakor till farbror Tom! Han som sätter på barn i vedspisen, men det är det inga som bryr sig om.

>I’m going insane, I’m going insane, just like Cypress Hill says<

Lyser lampan eller lyser jag?
Lyser lampan eller lyser jag?

Vad skiner som glänsande guld,
Farmors guldtänder, full av kolik.
I botten av en grumlig flod,
En guldtand till.

***

Om fela är mänskligt, varför gjorde inte Jesus det? Och i en kyrka, finns det någon mänsklighet kvar? Om barn knullas i trasor av en predikat, under altarstolen, eller sugs av på något sätt, hur ska man kunna förkasta sånt, isåfall, när man ber till sånt som inte syns, och ser på sånt som inte finns. Och beklagar sig, och beklagar andra, högt. Grunden till allt gott är att se människan i allting, det mänskliga; sig själv. Men om man hittar hjältar och sånt i det gudomliga eller sånt som trillar ner från himmelen, om ens som flagor av aska eller gul snö, och gör man det, så ser man sig själv som lite mindre som människa än de som går bredvid, just därför att man vet att sånt finns, sånt som inga andra vet, en hemlighet med gud, och då har man inget ansvar mot sig själv och kan göra som man vill om bara den gula snön ligger vikt åt rätt håll.

***

William, it was really something.

***

Emma’s mouse.

***

Jag andas in för att känna eller inte känna, och andas ut av ren princip – så att jag till slut kan förneka vem jag är.

***

Satt på tåget till Glasgow och skrev det här, väl medveten om att jag hade tolv timmar på en flygplats framför mig. Det var kväll, kanske halv tio, och jag hade inte käkat, och var blöt överallt.

Blöt om fötterna. Tung jacka. Jävla regn! Och när jag gick runt i stan (Edinburgh) och släpade på min tunga väska i det tunga regnet såg jag framför mig hur jag skulle släpa den tunga väskan genom hela livet, i det tunga regnet. Varje dag. Jag måste bli vän med väskan och allt som kväver mig.

Och jag lyssnade på popmusik som om det var lov ich död i varje ord, och tystnad däremellan. I varje andetag. Men i orden och rösten, för att de visade varandras spegelbild. Med sånt förakt, och sådan rädsla. Och om jag inte lyssnade noga så skulle jag dö. Och om jag lyssnade för noga så skulle jag dö också.

Så jag bara satt där.