Felicia

Och drömmarna jag bar på mina axlar, är öppna sår över en kuvad rygg. Just nu. Drömmarna över en belägrad stad, är monster som skjuter dom som sköt först. Den här drömmen, kan inte längre skydda mig. Undan solen och de tindrande stjärnorna. En full, röd, måne. Den här drömmen, växte upp som en ballong, och försvann till slut. En ballong som växer ut ur öronen. Och sen in igen. Andetag som dras in och ner i lungorna. En sån ballong, men fylld av saliv. Lite, lite, öronvax.

En dröm om att bli naken, och avklädd för en synd. Jag har mitt försvarstal redan skrivit, det är det enda jag har skrivit. Så fånga mig nu, klä av mig, så kan jag försvara mig. Dra ner mig i skiten så att jag syns. Slå mig, så kan jag läsa min prosa och poesi. Inte bara allt det här.
Men pennan ger mig alltid två vägar, och där, i korsningen glömmer jag av från vart jag kom. Och glömmer av vem jag var. Den där pojken på alla bilder, som log. I mammas och pappas fotoalbum, är det jag? Det är nog döden. Den ena vägen är det jag borde skriva, men inte kan. Den andra vägen är det jag skriver, när pennan inte räcker till. Och alla orden är andras ord. Alla meningar har skrivits förut. Men punkter, av svärta. Och bilder av tusch. Blandband för syndare, och för han som sköt först.

Ni sa, love, love, love, will tear us apart. Men Felicia har inte fångat mig än. Så love, for the beloved ones. För oss andra är det bara ett bittert äpple, ett falskt sken, en bedragares sken. Och ni svarade love, love, love, will tear us apart. Jag står kvar här än. Med händerna i fickan.
Med spjutet över axeln.

Om ni vill ta mig här, ta mig då. Det finns en Felicia för varenda sårat hjärta ändå.

***

Jag ligger på rygg, hon ligger ovanpå.

***

Stjärnorna på himmelen har ramlat ner till marken.

***

Men världen behöver inte sin förändring, de behöver bara någon som kan förändra den, för att visa att den finns. Om du ska döda någon, vad har du för belägg? Om jag ska döda någon; syna mina kort. Ett par på given, jag kör all-in. Men om du ska döda mig, så låtsas som att jag inte finns. Och jag går inte för att räkna mina steg, utan för att se om jag orkar gå. Och när jag sätter mig ner igen, är det alltid med samma känsla av att världen egentligen inte behöver mig.

Inte ens vill ha mig här.

Och, hela tiden drar jag den tunga väskan efter mig.

***

Tillbaka igen. I min stad. Varje gång jag kommer hit igen så knyts jag lite håradare runt hunknutarna, lite tätare mot fasaderna, och lite tyngre under statyerna. Det här är min stad, men jag ska stänga in mig på mitt rum. Med min dator, MS works, och några mp3 som varken har väntat på mig eller hälsat mig välkommen hem.

***

Jag somnade, sen vaknade jag igen. Ni vet, när drömmar inte räcker till. Jag sov på flygplatsen i Prestwick en natt, med byggarbetares väsen, och skärmarnas surr, och jag drömde att jag vaknade upp utan att någon annan var där, och de ropade mitt namn i högtalaren. Högre, och högre. De sa att jag skulle skynda mig, och jag skyndade efter en plats att gå. Men det var ingen där, inget liv, eller ingen ridå ens att riva ner. Så jag gick runt i cirklar. Och för varje gång de sa mitt namn, lät de bara hetskare och mer argsinta. Så till slut vågade jag inte hitta en plats att gå, utan en plats att försvinna därifrån. En utgång, men det fanns ingen utgång och jag sprang runt längs fönstrena som ett bi i ett vardagsrum och högtalaren ekade och ekade och ekade. Och jag vet inte, sen satte jag mig ner, och lyssnade. Och allt de sa var mitt namn. De sa bara mitt namn.