Jag är fri.

Hej, jag har nåt det stadiet nu. Det känns så, som att jag kan stå på en balkong och bara titta ut. Titta på solnedgången och titta bort, utan att vara rädd för att trilla ner. Som att jag kan gå in i en vägg, och sen gå därifrån. Som att jag kan stirra in i fågelns ögon, lätt förskrämd, men ändå där, och säga till fågeln: "lilla fågel, om du vill, och känner för det, så flyg, för du är fri, du borde inte bara sitta där och låta mig titta på dig.".

Jag vet inte vad som hände.

Och livet tog en del av mig, det är sant. Som hörnbitarna i ett pusselspel. Som A och O i ett alfapet, men jag kommer över det, och står på andra sidan, där, och tittar tillbaka. Från vad jag var, och säger till mig själv, i spegeln, att "jag är äldre nu".

"Jag är äldre nu."

Jag kan lyssna på popmusik utan att veva på armarna för att veva allt omkull. Jag har nått det stadiet, du vet. Jag kan lyssna på popmusik utan att behöva riva gatorna omkull; varenda hörn och varenda gränd. Nu, kan jag bara stå där och se dagarna dra förbi. Rusa så himla snabbt. Jag kan gå förbi höga hus, de högsta i stan, och jag gå där, helt obemärkt av de höga taken som ligger ovanför, utan att ens behöva klättra fasaderna upp och sätta mig där.

Jag är fri, från åtrån. Bortom ljuset, och de fallna skuggorna. I ett land där sånt inte finns. För jag har nått det stadiet, där alla skuggor föll, som dominobrickor föll, över mig. Och jag har gått vidare. Och hittat hit.