Mina stirrande ögon, ser ni mig?

Mina stirrande ögon, vill ni vara med? Ser ni mig? Mina stirrande ögon, ser ni mig? Vill ni vara med. Men säg någonting. Säg något! Säg att jag är fin? Mina stirrande ögons, vaggande gång, från en horisont, över till en annan horisont, varför lämnar ni mig alltid tomhänt mitt i. Varför lämnar ni mig aldrig i fred, med välbehag, och sång. Nej, nu, bara illamående och sorg. Mina stirrande ögon, djävulens påfund, lägger mig bredvid och lägger upp ögonlocken emellan oss, för att inte bli för intim, inte riskera att ni tittar åt ett annat håll, för här är jag, vad såg ni där borta? Frågar jag, innan jag somnar, varje kväll, och drömmer en dröm till varje svar, jag aldrig får men verkar ligga där. I brygga, nästan redo att ge upp, men så blinkar dom och vandrar sin stolta gång därifrån. Så förbannat fräckt och macho. Ni behöver inte bevisa något, mina stirrande ögon, ser ni mig? I spegeln, det är jag! 13 år, och välkammad frisyr. För er skull, bara för er. Om ni så bryr er? Bry er! Bara en kväll, så ska jag klä upp mig, i min finaste kostym, och kamma håret bakåt, bakom öronen, och le. Om ni så såg hur jag log, om ni så förstod att jag log för er.

Mina stirrande ögon, ser ni mig?