441. Johann Sebastian Bach

Cirklar, virvlar. Jag kan inte sitta kvar. Eller ens, sitta still på min stol. Alla ansikten jag sett, berörde mig, och formade mig på sitt sätt. Men nu måste jag kråla, för att komma därifrån. Vägen är klar, den är sopad och ren, skottad, len, och redo att gå på. Jag knyter mina skor, och lyfter resväskan upp till min rygg. Jag var bara för rädd, att mörkret skulle komma. Jag var bara för rädd, för allt det där, uppenbara. Oförklarliga. Varför går solen ner ibland, och lämnar oss? Vem släcker vad, och vem tänder den, igen, på morgonen. Nobels fredspris borde gå till såna som dom, och inte till dom som planterar träd, i tidsfördriv. Som säger någonting, för att vara något. Dom som spelar hjältar, som gestalter i en seriefigur, kan lika gärna döda barn som, att bygga upp valstugor åt socialdemokratin. När Spindelmannen trillar ner, och Stålmannen ramlar av, när Bamse goes mainstream. Är alla dom, hjältarna, på deltid, lika små som oss, sårbara, vilsna, och ingenting. Nobels fredspris borde brinna upp, eller gå postumt, till Johann Sebastian Bach.