442. Absolut Vodka med citron

Jag har inget hem. Och det kommer en dag, när man vänder sig och inser att man inte längre har någonting att återvända till. När hemmet, som man knutit all sin hemlängtan vid, inte längre är ett hem att känna sig hemma i. Annat som en främling, som tränger sig på. En vagabond, som luktar skit. En besökare, som kanske stannar för länge. Men vad vet jag om det. Det är då man måste skaffa sig ett eget hem, en plats att slå sig till ro i, att bygga upp sitt eget liv. Med sina egna rutiner, sin egna trygghet, just, sitt eget liv. Jag är där nu. Jag har bott ensam några år, men längtat hem, flyttat hem, och nu, kan jag inte stanna kvar. Jag kan inte sitta i min egen säng, i mitt eget sovrum, och känna att jag verkligen lever. Jag ser mig själv, i planscherna på väggarna, jag ser hur liten jag var. I alla hysterisk tillbehör, i trasiga fotbollsskor, punkterade cykeldäck. Fotografier, som blottar mig, leende, och med kort hår. Jag ska le en gång, det är inte det. Jag visste bara inte hur man log, men jag trodde det var enda sättet att stå framför kameran. Avslappnad, men spänd. Leende, utan lycka. Skrynkliga skjortor, och välvikta jeans. Det var mitt hem. Det var mitt enda hem, där, i sovrummet, där jag låg på nätterna, ofta sömnlös, och planerade, drömde, grät, och skrattade, om hur jag skulle komma därifrån. Mitt täcke, av blod, svett, och tårar. Mitt täcke, hur jag offrade det som ett levande barn, just för att hitta vägen därifrån. Jag spännde mig alltid, och alla vitsiga SMS till vännerna, om serier på TV:n, Skilda världar, intriger, och homosexualitet, och när Big Brother-tanten vann, skrev jag någonting om ett paradis, där alla sitter i en Big Brother-barrack, vid samma bord, och hon är president. Hur någon så ängslig, liten, och förvirrad, vilsen, och blek, kan vilja någonting så hårt, och tro på det så hårt. Och all melankolik, om Dead Prez och kriget i Irak, hur någon så liten, kunde bli så arg, för någonting, som inte fanns i närheten. Och alla sena SMS till halvkompisar, jag egentligen inte brydde mig om, men som festade i för stora hus med för stora glas, spudlande, bubblande, ren, Absolut Vodka med citron, om hur jag älskar den och den, men aldrig räcker till. Hur någon så liten, kan vara rädd för att bli kvar, för att förlora, och bli mindre ändå. Det var mitt hem, med böckerna, skivorna, och hjältarna, som inte sa någonting, annat, än att sanningen, är ingenting, drömmarna, är bara luft, så för att brottas med lögnaren, för att fånga sanningen, gör den till din, skapa den, avbilda den på bild, i dagboksanteckningar, men gör någonting, alls, gör någonting, och när du gjort någonting, när du ska göra någonting, när du gör någonting; glöm inte av att andas in.