444. Vinterland

http://vinterland.blogspot.com

"..och hon såg ut ungefär som vanligt, som när någon säger något jag inte riktigt litar på, men det spelade ingen roll. Det spelade ingen roll, för samtidigt sjöng Noel att jag inte skulle se tillbaka på det här med ångest, ilska och bitterhet och jag lyssnade. Lyssnade och stäckte upp fingret i skyn."

Pulsen, dunkandet, blicken. En stirrande blick, uppgiven, som om allting, fan, allting som syns, försvinner för snabbt förbi. Kanske, rätt så nedslagen. Men aldrig för en enda tum, ges något utrymme till tvekan, inte en sekund, av vikande stolthet. Stolthet, ära, självdistans. Som vid en karusell, på ett, på ett, tivoli, klamrar sig fast, utan att betala, och åker varvet runt, snabbare, och snabbare, för att se vad som händer sen. Som ett Paris-hjul, ända upp, hängande under en, sån där, korg, för att se, vad som finns längre ner. I staden. För högt för att bara släppa, men samtidigt, olidligt, påträngande, smärtsamt, påfrästande, för ett varv till. I en annan stad.

Och alla lyckliga dagar, vad fan hände med dom?

Som om hjärtat hänger utanför, i två virrade, armband, med garn från farmors garnstol, nästan, redo att trilla av. Till barnen och pärlorna på bordet, till snäckorna, och vågorna, på stranden.

Och Moz, som ett alterego, med samma avstånd till spegelbilden, samma avstånd till musiken, högtalarna, och den vibrerande stämma, det pulserande inferno, instängdheten, och allt, som någonsin förknippats med The Smiths, och poesi, Oscar Wilde, och litteratur, på samma avstånd lämnar låtraderna varandra, in i hjärnan, som ett slags, stämning, som ett sätt att se på saker, som ett, som ett, nödvändigt ont, svälj och ta emot, vi har inget bättre för oss, dansa din djävul, medan du är ung, dansa din djävul, dansa, dansa, dansa. Som en känsla, för världen, som små, nätta rosor, vid vägens kant, där alla springer fort och några gubbar vandrar långsamt, och berättar i fina ord, och högtidligt, med mörka stämmor, om hur allting ska vara, dessa nätta rosor, som här, i ett vinterland, i ett jävla VINTERLAND, sätter sig på huk, vissnar, men översvämmas, till att drunkna i tystnaden, i döden, i ensamhet, här; där varje låtrad blir ett budord, sin egna gud, Moses, och Israel, för sig, och i sig, en egen text.