450. En flaska med vatten

Jag dör hellre på ett lastbilsflak, på väg till Golgata, än i huset där jag föddes. Jag dör hellre ensam, med mina minnen som ett pärlhalsband, över mitt magra bröst, än i ett rum, där mina minnen hänger uppradade, och sorterade, som guldramar och fotografin, i släktled. Finns ingen släkt här, jag har ingen familj. Jag har bara mina hjältar, dom jag älskar, och dom som älskar mig. Det är min familj. Det är mitt sätt att vara fri, genom att inte binda för mycket värde, ängslighet, och trygghet, vid blodet, det blod, jag ändå inte kan byta ut. Som hjärtat pumpar in i mina ådror, av ren rutin. Och inte för att jag springer långsamt eller fort, eller just idag, som just igår, står på ett speciellt sätt. Tänker, gråter, eller skrattar, åt en speciell sak. Jag är fri, genom att välja vattnet jag dricker, efter de flaskor jag kan identifiera mig med, som jag tycker om, som jag tror passar mig. Och jag är fri genom att dricka det, inte för att jag kan dricka det, för att jag kan välja att dricka det, och dricka det tills jag spyr, eller inte dricka det, tills jag dör av törst och uttorkning. Men jag är fri till att välja, det jag tror passar mig. Och dricka det som om det vore blod. Inte för att det är blod, men för att jag, också, och på det enda sättet, har friheten, att späda ut mitt eget blod. Platsen jag kommer ifrån, mot ett skivomslag, mina förfäder, mot några ord i rött. Jag är fri att dricka vattnet, och jag är fri, genom att inte dricka det. Ändå dricker jag det, varje flaska, varje gång. Inte för att jag är törstig eller håller på att dö av uttorkning. Men för sakens skull. För att veta om frihet finns, och hela tiden få det bekräftat, för mig, att frihet finns, just därför att en flaska med vatten, ett skivomslag, en bok, en film, en gubbe och en tant på en spårvagn, vad som helst, just därför att allt det där, betyder någonting, och kan betyda någonting för mig, verkligen.