451. Som, sa, kuk. Som, sa, fitta.

Jag såg två fula barn på tåget idag. Och jag tänkte, hur ser deras föräldrar ut. När deras pappa sen kom, såg jag det direkt. En fruktansvärd syn. Hakan ut som en böjd banan, och på hakan satt munnen. En rätt så liten mun. Över det var det ett enormt gap, av ingenting, annat än slät mark, utfyllnad, till näsan, som såg ut som en örns, som om någon slitit den av en örn, och kastat den i blindo på ett ansikte. Nästippen hängde ner långt över resterande näsan. Och sen, ett smalt ansikte. Nästan äggformat. Och på det, en oändlig oas med två små ögon mitt i, en urholkning, en krater, som när man kastar en stor sten i gips som stelnar, i lera, i smet, och det bildas vågor från nedslaget och vidare ut, så, och stenen var ögonen. Nästan ingen panna, och krulligt, tjockt, hår. När mamman sen kom, tätt efteråt, trodde jag först att pappan och mamman var syskon, just därför att de verkade komma från samma släkt, samma folkslag, och det verkade vara omöjligt att av sex miljarder människor, samma mutation hade drabbat två olika släkter. De verkade nästan vara enäggstvillingar. Sen höll de om varandra, på ett kärleksfullt sätt. Och i deras stil, och tafatta hållningar, undrade jag vem av dom, i relationen, som tog första steget. Som, var på. Som, sa, kuk. Som, sa, fitta. Dom har nog aldrig sagt något sånt. Dom har nog inte ens tänkt tanken. Vet dom vad det är? Och jag sa kuk för mig själv. Och jag sa fitta för mig själv. Bara för att inte bli som dom.