452. Snooker 2005

Jag somnar med smutsiga händer ikväll. Jag somnar, med smutsigt ansikte, och fett hår. Med långa tånaglar, och, öppna ögon. Jag somnar med tankarna, mitt emot mig. Över mig, sittande på mitt bröst, i försök att strypa mig. Få mig att gå av. Slå ner mig. Jag kommer somna, genom att sätta mig upp, i frustration, och i bara hanfallenhet, trötthet, utmattning, falla ner, mot kudden, som en död man. Som en drunknande man, i panik, skriker för full hals, men inte längre orkar veva på sina armar. Som en stridande man, i strid, seglar ner från hästen han red med, och som han anföll med, till att släppa tyglarna, och med blodet drypande ur alla hål, veta, att det var hästen som också, skulle rida honom därifrån. Jag faller ner i kudden, med ett stön. Och när jag satt där, ikväll, med en öl, stirrande mot en TV-skärm, 24 tum, vickande med benen, i full koncentration, lite nervös, taggad, och spänd, just för att jag visste att om jag inte sätter den här jävla bollen, svart boll, i höger hörn, på Snooker 2005, mot Allan McManus, rankad 11, i Malta cup, första omgången, så kommer jag heller inte kunna sova i natt. Och bredvid satt min kompis, säkert nästan lika nervös, och vickande med benen i samma takt, som om de vore en klocka, som väntade på att slå tolvslaget, för ett nytt millenium, för ett nytt liv. Och den svarta bollen studsade från bordskant till bordskant, och trillade aldrig i. Ner i hålet. ”För fan, trilla i, för min skull, nu”. Men den svarta bollen låg kvar, som ett hån. Och jag visste, i samma sekund, att jag inte skulle somna den här natten, och kanske vakna imon.