455. Ronny från jobbet

Lägger mig, ligger ner. Nu för tiden; fruktansvärd tristess. Ursinnig tristess, vansinnig, ilsken, bitsk. Redo att offra sitt liv för att komma loss. Ensamhet, ängslighet. Uppgivenhet. Förtränger min existens, som bara en dröm, hämtad ur en saga, filmatiserad i svart och vitt, hamnar jag alltid i de gråa nyanserna. Skuggorna. Äger jag, genom att helt förtränga, dessa dagar, som någonting annat än en dröm jag snart vaknar upp ur, till tonerna av levande musik, dans, och solsken, äger jag nu rätten att skåda mina handlingar, annat än som ett tidsfördriv, ett fördärv, av en ung, redan, fördärvad man, som aldrig riktigt visste vad han ville bli.

Tristessen, är som inälvor i kroppen, varken villiga att ta sig ur, eller att stanna kvar. Bara oroliga, tristessen, vill inte ens, den ha mig. Minnen pumpas upp från barndomen, känns så, verkliga, så levande, men ändå i ett annat liv, parallellt med den väg, på vilken jag strosar fram idag, parallellt ligger det liv, med vilken jag hela tiden sökte finna mig själv, på avfarterna, urinstinkande gränder, sidogator, gatuhörn, men aldrig rakt fram.

Lyssnar på Blonde on Blonde. Varför når jag inte stereon, när jag ligger ner. Och inga toner, når mig, om jag sätter mig upp, i sängen, vinglar med benen som en blind flicka i gungorna, som Forrest Gump i trädet. Jag vill hålla musiken i min hand, och säga, god natt, vad fin du är. Finns ingen här som säger såna ord till mig. Mobilen ligger tyst, som ett hån. Och vibrerar endast, när leveransrapporten säger att nu har han och hon och hennes kompis, hennes kusin, och hans flickväns lillasysters förre detta pojkväns kusin, också fått reda på, att jag älskar dig. Och så håller det på i evighet. Men mobilen ligger tyst som alltid förr. Så förbannat tyst, och bara stirrar på mig. Vill skrika hur störd jag är, och sätter på en polyfonisk rington, och sången du spelade in till mig, när jag var på toaletten, och mobilen låg kvar, naken, mellan två nakna kroppar, och du spelade in den låten då, som mobilen spelar upp för mig, och i alla fall bryter tystnaden, men till vilken tröst, det är Ronny från jobbet, som ursäktar sig för att han kanske väcker mig, och sen säger att jag ska öppna imon, han är sjuk, hon är sjuk, du måste börja en timma tidigare. Så jag säger: aha. Och han säger: lycka till. Med samma hånfullhet, som tystnaden, med samma tystnad, som hånet i sig.

Jag önskar att jag var 10 år, och kär i Marie, 9 år. Undrar vem som kommer ta min plats, i det ledet. Vem som bråkar, på fester, skickar konstiga SMS, är störd, blir för full, spyr, och sen, tar hennes oskuld, och gifter sig med hennes liv. Hon är en sån, som håller pojkar på avstånd. Man kan se det redan nu. Hon är en sån som startar blixtar och blinkande dockor, på Lunarstorm, men aldrig vågar skriva någon enda svordom i sin presentation, säger istället, att mottot är att leva idag, som om hon dog imon, Carpe Diem, eller någon annan fix-idé. Jag skulle gärna skicka ett svar, på hennes mobil, att jag lever mitt liv, som om jag föddes igår. Och ändå, är ingenting mitt fel. Det bara blev så. För jag valde Gud mot Sartre, och låtsades att änglar fanns. Det var enklare så, mer bekvämt. Men ändå inte rätt. Jag insåg det, 15 år och Valborg. 16 år, och påskafton. Jag slet mig loss, med en kompis, 18 år. Folköl, folköl, och en flaska sprit. Ett toalettbesök, när någon glömde spritflaskan på bordet, och vi klunkade 7 dl, på mindre än en kvart. En halvtimma, rent. Sen fyra timmar i himmelen, tre timmar på en toalett, två timmar i spyorna, en timma i buskarna, och tio timmar i helvetet. Marie, 9 år, bli aldrig som mig när du blir stor. Hon är en sån som låter pilen, få en svans efter sig, på lunarstorm. Och kör med vibbanfall på MSN. Blont, rakt hår, läppglans, och rosa skor. Prickig ryggsäck, och pennfack i ljusgrön färg. Neon, glitter, och Barbie i fräck pose. Hon är en sån som inte ursäktar sig för vem hon är och säger, det är min attityd, och jag är fräck. Så flytta er. Så flytta er. Jag flyttar mig gärna, vänder mig om, om, om, det finns en enda plats i hela världen, där folket är som du och jag.