457. Baby, I was born on a train

Jag läste att Pete Doherty dumpats av Kate Moss. Jag känner mig likadan. Nästan dumpad på nytt. Det blir bara klart, att tjejer förälskar sig i oss, blir kära, ger bort allt, hjärtat, sina liv, men det är också allt. När vi vill älska dom på samma sätt, går dom sin väg. Och kanske därför att kärleken inte var tillräckligt tydlig. Ge mig Oscar Wilde, han sa sakerna som det var. Låt mig vara 17 år. Ur hennes ord, såg jag mitt ansikte, urskiljas, bland löven i en storm, med blicken fäst på det som fanns kvar, och öronen öppna, rakt ut, för orden, i vindarnas tal. Jag skrek för att hänga med. Och hur jag stod, lutad mot en vägg, i ett rum, utan fönster, som en vagabond, redo att dra, med väskan packad, men med handen i en vänlig gest, uppgiven, uppmanande, släpp in mig nu. Jag vill visa hur man gråter, skrattar, gråter, för när man lämnar rummet igen, är musiken på hög volym, med dans, och det är dags att säga hej då, till Madame George. Som flagor av aska i bibliotekets brand, Alexandria, när vi var små. Som infernot, skriken, jäktet, hånet, stönet, pulsen, förvirringen, irrandet, jagande, efter någonting, som stannar kvar, en annan dag, och jag är född igår. Baby, I was born on a train.