458. Dumma, dumma, Lasse Berghagen.

Jag kommer ihåg alla gator jag vandrat på, i Manchester och i Bombay. Jag kommer ihåg när jag var liten. Alla tjejer jag tittat på, alla tjejer som tittat på mig. Är jag bara ett skal, av minnen, redo att slå sig fri, och flyga sin väg. Jag vet inte. Hatar ni inte mig? De enda människorna för mig är de galna människorna. De sjuka, som är hungriga på livet, och beredda att möta sitt öde i varenda gatukorsning som körs förbi, på varenda lastbilsflak, i varenda gatuhörn. I en plastpåse om det så krävs, i en utsträckt hand, i ett tyst, väsande, viskande, men bultande; jag vill bli som dig. Kunde aldrig tro att min kärlek till Snooker kunde födas i de största glasögonen jag sett, med en kö uppsträckt mot skyn, han vann, han vann, kan ni fatta att han vann. 1985. Ser ni mig, med era stora ögon, försiktigt, jag är bara ett barn. Putsar mina armväck. Har svårt att tro att någon annan älskar Bob Dylan, som jag. Han verkar ju så, han verkar ju så, ensam. Som jag, älskar Bob Dylan, som jag älskar honom, på vingliga ben. För de vingliga benen. För sårbarheten, för en tunn kropp, som ett darrande löv, i höstens sena morgonar, men främst i vindarna. Och Bob Dylan, den jag ser, är bara min. Som ingen annan ser på samma sätt, och alltid, för snabbt, skyndar sig förbi. Brådskar, brottar sig förbi. Och det, nä, det handlar inte om äganderätt, eller nåt, det handlar bara om att se sig själv. Bob Dylan är min storebror, min hjälte, min gud, och min bästa kompis. Men jag älskar honom bara för att han är min storebror. När jag blir stor vill jag ha många barn, och jag ska älska mina barn. Jag ska göra med dom, som med blommorna i trädgården, jag ska vattna dom, och bara finnas vid deras sida. Skratta med dom, som om dom, var just, en ros i min trädgård. Och den rosen, som Ben E Kings sjöng om, i en av världens bästa sånger. En Phil Spector-låt. Och den fasen i barndomen då Phil Spector är världens bästa man, på allt, en gud, det är verkligen en hektisk, omtumlande period, som jag tror alla genomgår på ett eller annat sätt. Och visst, jag är ju äldre nu. Det var ett tag sedan, men jag kan fortfarande sitta med Phil Spector i öronen, en hel natt. Och hoppas den delen av mig stannar kvar. Så, forever. När The Crystals sjunger om sin rebell. När The Ronettes sjunger ”Be my baby”. Och allt det där, jag inte förstod då, förstår jag nu, att vara 17 år, är bara ett skämt. Om jag hade lyssnat på sån här musik när jag var ett barn, och herre gud, jag skulle ha dansat på Broadway nu. Jag hatar Lasse Berghagen. Om jag hade känt Phil Spector, då, hade jag nog inte vetat vem Lasse Berghagen var. I alla fall inte ödslat energi, för att bry mig om att ens kalla han för en fiende. Han är ingen fiende, han är bara en parasit. Det leendet, vet ingenting. Men förstör allt i sin väg, så skratta nu. Gubbe, du är ingenting. Släpp skalet, och träd fram. Säg vem du är, stå inte bara där. Dumma, dumma, Lasse Berghagen. Du ser ut som en sjögurka på havsbotten, som en mal, en amöba, dumma, dumma, Lasse Berghagen, du är ful. Stå inte bara där. Formlös, utan attityd, känslolös, på låtsas, uttryckslös. Försvinn.