456. Franz Kafka

Jag missbrukar Kafka, som Kafka missbrukade sitt liv. Jag har aldrig förstått dom som följer honom, sväljer hans ord, andas in och hostar ut, nyser, fräser, ryser, jag har aldrig förstått dom, som endast genom att stå i hans fotspår säger att dom känner honom, som genom endast att visa boktitlarna i sin bokhylla, säger att dom är bra, eller inte bra. Dom som inte bara står i fotspåren, och är nöjda med det, hallå. Jag ramlar i fotspåren, slås omkull, springer, tills jag ramlar omkull. Sväljer hans ord, till jag inte orkar svälja mer. Jag läser inte hans dagböcker, det känns, som att jag lever dom. Jag missbrukar hans dagböcker, just därför att han missbrukade sitt liv. Ödet Franz Kafka är ingenting. Det är en vacker mans utveckling, från fager skönhet, till förvirrelse, och förfall. Han dog, så ung. Han dog, så ung. Jag förbrukar det, som en sista utväg, en genväg, som den enda friheten, jag ibland har i mitt liv, genom att också så, förbruka det. Missbruka det, döda det, och vända blad. Meningen med livet är att det tar slut. Skrev han, och vigde sitt liv, dog, för sakerna som gjorde att han bestod, och kommer bestå, och att hans namn, med dess öde, bärs vidare här idag. Genom städerna, mellan Prag och Wien. Och sen, vidare ut.