481. Om jag bara kunde sitta still (Howl)

Idag, Tim Buckley - Phantasmagoria, på repeat.

Förvirring, inte av likgiltighet. Men för att jag börjar känna allt igen, känna tankar, känna ord. Det kommer över mig, som ett last, av jord, från okänd adress. Brev, från okända avsändare. Så jävla många mail, av okänd natur. "Oh, mother I can feel the soil falling over my head". Igen. Men det är bra, av alla vägar som pekar rakt fram, av alla skyltar som visar vart jag går, behöver jag bara en som visar vart jag står. För, jag har inte riktigt, förstått, vem jag är.

Fikar med kompisar, på ett café, i utkanten av stan. Allt känns så jävla självklart. Kanske blir jag kvar, där. Med kaffemuggen, darrande, på mitt knä. Två sockerbitar bredvid. Lukten av söt parfym, stanken av tobak. Nu, jag vet i alla fall vägen hem.

Men behöver lite beat, för att hitta den. Behöver inga skyltar, om jag bara förstår ett, enda, ord, av Allen Ginsbergs, Howl. Och så ska jag leva mitt liv.

Drar snart härifrån.

Från klara skuggor, ett gatuhörn, urin, klotter, och en upplyst aveny. Med promenadstråk, som myrstigar, med gröna plastpåsar, som en myrstack. När jag drar, om jag drar, ni behöver inte komma ihåg mig. Ni behöver inte skicka grattiskort, på min födelsedag. Jag kommer aldrig ihåg namn, adresser, och frimärken, med fina bilder. Kan verkligen ta mig någonstans.

Det är ju uppenbart, att jag är på väg. Det vore konstigt annars.

Om inte för det, om så, för sakens skull, om det ändå vore så, att mina idéer föll in i huvudet, mina tankar fogade samman, för mig, att ha någonting att prata om. För, att allt jag gjorde, var att kunna skriva en skunkdagbok, ha en blogg, där folk, säger att dom ibland, tycker om mig.

Det finns en klocka i stan, som alltid står på halv, tre. Idag, skulle jag ta tåget kvart i, och såg den. Tog det lite lugnt, och missade spårvagnen. Det finns en vas med bara vissna rosor i. Och min mobil visar bara gamla SMS. Allt det där påminner om dig.

Jag kan aldrig sitta still.
Om jag bara kunde still.

Det hade varit lättare då. Vi hade kunnat titta på Discovery, och jag hade kunnat hålla din hand, helt still, på min bara mage, utan att behöva dra den någonstans. Jag hade inte ens, behövt läsa böcker, som en slagen man. Jag hade inte behövt dra sidorna så hårt isär, spottat efter mig, viftat, och vevat med armarna, på ett dansgolv, som drog när DJ'n spelade "Sunday morning", klockan fem i två. Nej, nej, det hade varit bättre då.

Vi hade till och med, kanske, kunnat dansa tryckare. En gång, sen, två, tre gånger, om och om igen. Vi hade kunnat dansa vals, och vaknat på morgonen, med min hand, tryckt mot ditt bröst, utan att behöva, röra mig. Vi hade kunnat ligga så, i ett helt liv.

Nu sitter jag, ensam, med Allen Ginsberg och "Howl"; river ut sidorna, i tidsfördriv. Tänker på dig, och vågar inte vända blad. Tänker på dig, men, springer därifrån, rädd, skärrad, och lite mindre än förut, tänk om jag fastnar där. Och jag river ut ett blad, i blotta förskräckelsen, på att det, också, skulle bli så.

Om jag bara kunde sitta still.