505. Ronaldinho & Maradona

En liten etta, med lutande tak, lakan framför rutorna, och kylskåpet stinkande, gammal ost, rökdoften, från askfatet, från bordet, forfarande rykande, bredvid sängen, och högarna av böcker, jag kände mig hemma direkt, och ölen, pysande, från en burk, stereon, och Velvet Underground. Vi satt och snackade, hela natten, jag satt på sängen, han satt i fåtöljen, och vi sa att Ronaldinho var bäst, är bäst just nu, men drömmarna om Maradona, tog nästan över hela rummet, och gjorde stämningen, melankolisk, som bara sporthändelser, kan. En kollektiv, känslostorm, drabbar alla, konst, är en uttrycksform, har ni sett Maradona göra målgester efter ett mål, när kommentatorn fortfarande vrålar, gooaaaaaaaal, jag ser inte målet, och jag ser målet, men i varje nätmaska ligger människor och skriker likadant, i fattiga hem, utan färg-TV, och alfapet. Jag ser Maradona, för alla stackare som aldrig blev någonting. I’d rather be a hammer, than a nail. Jag ser Maradona, för dansen, att kunna sparka en boll, men han tar över mitt liv, ibland, när vi ska kicka bollen till varandra står jag till slut mitt i, alldeles för länge, och försöker klacka den mellan benen på mig själv, för att Maradona, gjorde så, när jag var ett barn, och fortfarande ung nog, att inte förstå.

***

Författarbloggar ta över mitt liv. Ni har redan bundit fast mig vid en vid en flaggstång, till att hissas upp så högt det går, när faller jag ner på halvstång. Att vakna söndagar och lördagar, alldeles för sent, med värk, frustration, och ilska, av att orden bara stack. När fyllan trängde på. Fuck you, fuck you.