506. STICKET

Är det sant, grekernas mytologi, och antiken klädd i skägg, är det sant att Aristoteles stod på trappan, med Platon stående bredvid? Och Goethe skrev brev till barn. Men när dagisfröknar vill ha allting som förr, gör dom sina barn, en framtid, av ramar, och ramar, för så här har vi alltid gjort förut. Det finns dagar, när jag går med huvudet sänkt och vaknar upp på morgonen av att en låtrad ligger och skvalpar och väntar på att få plockas upp, jag plockar upp den, det är dagar när jag går runt med låtraden i stan och blir precis som den, vad den såg, var mina ögon, vad jag såg, var alla ord. Det finns dagar när jag inte kan förstå varför Leonard Cohen skrev ”we are ugly, but we have the music”, och inte, ”we are ugly, AND we have the music”. Ibland är jag tom i skallen, sitter med en kopp, svart, kaffe, och berättar historier utan poäng, för folket som sitter bredvid, idag sa dom; ingen kan skratta åt människor som dig. Det finns ingen som kan skratta åt människor som dig. Jag hade härmat han, killen, i Idol 2004, som sa att han gillade sticket, extra bra, Where the lion sleeps tonight, och hur han rörde huvudet just när han sjöng STICKET, som om det var hans spel, som om; nu kan ingen ta mig, för jag har sticket i mig, som rytmen i blodet, och hjärtat utan nålar, tyvärr, tyvärr. Försöker sortera upp allt som hänt idag, och alla andra dagar, på ett blandband, men det är svårt, när, allting lutar, så förbannat, mycket, DET ÄR SVÅRT ATT GÅ RAKT, när vägen är skev, det är svårt att gå rakt, NÄR DOM BYGGER TUNNLAR UNDER STAN. Jag har tunnelseende, du har stjärnstoff i din famn. Jag har små kläder, i rosa färg, du har breven från Goethe, rakt, framför dig, barn, älskling, med rak lugg, vägen till dig är skev, och dom bygger tunnlar under oss.