567. Den sista nattens fågel

Den sista nattens fågel,
på sin livs, första, flygfärd.
En vinge, ner mot marken,
den andra viftande,
frenetisk, som om den vet,
att här flyger inga fåglar,
någonsin igen.

Jag ser den falla, från det högsta,
av alla bon.
Bakom neonskyltar i stan,
faller fjädrar ner som,
pudrad snö.

Vingen, febrilt, flaxande,
Som om luften, nu,
borde dö!
Det är luften, som bär dig.
Luften, bär dig.
Jag tittar, den faller ner,
och den ser inte mig,
inget annat än sin egna,
flaxande, vinge, i iver,
och dödsförakt,
tittar den bara på vingen,
som människor från fallande stup,
endast hör sina egna andetag,
förlora tid, position,
och utrymme; bara ser,
att i dess plats, finns ingenting.

Den andra vingen hängande ner,
kanske fågeln ändå vet,
att den faller, ner,
och om inte luften bär,
så ska jag ta emot mig!
Med vad som finns,
att tillgå.
En vinge, som inte lärt sig flyga,
är bara en vinge,
att landa på.

Sen kom vindens varma pust,
och fågeln, flög sin väg.
När morgonen sken,
och solen visade sig,
var den redan långt, bortom,
nästa horisont.

Med vingarna, lika vilt,
flaxande, som förut,
och med luften som bar,
jag kan inte låta bli,
att ibland tänka,
att det kanske hade kunnat bli,
vi två,
om vindens pust,
inte hunnit fram i tid,
jag kan inte låta bli att sakna,
vad jag kanske skulle få,
en fågel, i vitt dun,
och några fågelungar,
att titta på.

Nattens sista fågel,
tog med sig natten,
när den flög,
på morgonen,
vaknar jag av saknaden,
och vet, som bara brustna,
själar kan veta,
att det blir aldrig,
natt igen.