570. Buss nummer 135

Jag blev kär i dina, sorgsna ögon, bittra min, insjunkna kinder, ditt slitna hår, svettlukten, och hela ditt, miserabla, liv! Tills jag bjöd ut dig på middag, gav dig en vildvuxen ros, och du svarade: Med dig känns allting bra, och log. Jag sa, finns ingenting här att ta, och jag blev lika bitter som du, förut, sorgsen, insjuken, sliten, och miserabel, när vi reste oss och gick sa vi inte ens hej då. Så jag stoppade mina händer i bakfickorna; Bette Davis-style, och sa till Romeo när han kom; den där bruden är din!

***

Jag träffar människor på gatan, gamla klasskompisar, som ställer sig förbluffade, över att just buss nummer 135 åkte förbi; dom säger: SÅG DU? Den bussen har aldrig åkt här förut! Jag antecknar, deras ansiktsuttryck, så jag vet hur jag ska, reagera nästa gång, i ett annat liv, som pratar om pensionsfonder som ett slags medel, att leva kvar, i ungdomen, efter 65 år, dom ska betala studieskulder, som församlingen i kyrkan lägger pengarna i kollekten, för att få finnas kvar, och kollar snett på dom som sitter bredvid, hur mycket ger dom; är 20 kronor för snålt? Kommer gud och spöar upp mig nu, en sedel till, dom ber sina böner och låtsas som att pengarna inte räcker till, inför gud kan ingen ljuga, så dom ber en bön, och låtsas gråta, knäpper händerna och säger: förlåt att jag finns. Som att livet är en synd, jag kan lika gärna ta kollekten för att köpa tobak, som jag kan gå till tobaksaffären och stoppa tobaken i fickan.