576. "I took the tram home"

En dikt av Lo and Behold:

"in a bar
there was somebody i knew

he was sitting with a girl

she was not so pretty

but pretty enough

i felt that i could show her the world that night

i started talking to the girl
we were laughing together
i felt that i was winning

then she sat next to the person i knew
she placed her hand on his leg
and i knew
that i was losing

i wanted to hurt her

but i did not

it is just the world i guess.

i took the tram home

i looked at the strangers
i looked at the darkness outside the windows
i looked at my memories of those i loved.

when i got home
there were flowers outside my neighbor's door

he had a birthday.

i wrote a note,
with a birthday congratulation
and placed it next to the flowers.

then i went to bed

and that was the end of that day."

>> Som om, det är värt att förlora sig själv, när man blottar sig, och sätt dig här, då finns det ingen kvar som vill se! Förbanna oss, förbanna dom, förbanna oss. Man säger att Stig Dagermann skrev, han skrev med, en dräpares kniv, en yxmans yxa, men hur trofast, han höll fast vid sin hjälte, sitt alterego, och aldrig svekte, ens med ett enda ord, hans val, hans blickar, hans uppgivenhet, och utsatthet, utanförskapet, som om det inte i själva verket VAR HANS FEL, hur han gjorde det, utan att göra någonting annat än att måla upp världen runt omkring, det här är samma sak. Samma oändliga regn. Samma mörker. Kan ni inte höra regnet smattra mot spårvagnstaket, och på spårvagnen ingen där förutom en konduktör som vill sätta dit dig, sen en konduktör till, och sen en till, som säger, i kör, DU MÅSTE GÅ. På väg hem, fyller någon år, som om det inte var nog. Som om inte världen redan står med ryggtavlan, säger: här kommer ingen förbi!