572. Farsan

Farsan ligger på sjukhus igen, med dropp och hög feber.
Dom säger, han blir snart bra igen.
Nyss hemkommen från Turkiet, och han sa, vi skulle ju fika idag.
Jag ville också fika idag, men vi ska ta det när han kommer hem,
kanske på söndag, om allt blir bra.
Han ringde, och la på, jag ringde upp,
och han lät trött, jag sa: hur är det,
han sa, hej, hej! Det är nog ingen fara,
allt kommer att bli bra igen.
Jag kan ändå inte låta bli att tänka, tänk om dom ringer i kväll,
och säger att allt fuckade upp sig.
Vi skulle ju fika idag och prata om allt som hänt, i tidningar,
om Zlatan, och proggmusik, han skulle sätta på Johnny Cash,
Live at San Quentin, och slå handen mot sitt lår, sjunga med,
i stämmorna, som en körmedlem, jag skulle sitta mitt emot,
på andra sidan, som en i publiken,
fånge nummer 2394 på San Quentin.
Men ändå fri.
Sen skulle jag säga att jag var på kräftskiva förra helgen,
och vi bar såna konstiga hattar, och klockan elva eller senare,
drack vi snapps, och då satte någon på Johnny Cash,
han skulle säga: vart var det?
Och jag skulle säga gatunamn, postadress, och vägen dit.
Nu ligger han på sjukhuset, jag kan se hur han sneglar ut från,
sjukhusfönstret, och ser fåglarna lyfta och landa.
Som ännu en dag, en meningslös dag, utanför,
samhället.
Hela min barndom har varit så, det är svårt att inte tänka,
på det, när han ligger där,
hur han opererades i 8 timmar, när mamma grät,
och jag och mina systrar målade teckningar,
en streckgubbe, och en droppställning,
med glad mun, och ärr över magen,
pappa sa att teckningen var jättefin,
och satte upp den över sängen, visade den för släkt och vänner,
som måste tänkt, hur tragiskt allt var,
vi var kanske 5, 6, år, men jag minns det som igår,
när vi hälsade på pappa på sjukhus,
och skulle åka hiss ihop,
han köpte läsk och chokladbollar till alla oss,
och vi åt, och han sa, jag saknar er,
men snart kommer jag hem igen,
han skickade vykort, och sa,
här på sjukhuset är allting bra,
men jag saknar er, så jag inte kan somna ibland,
men när vi kommer hem, kan vi spela,
bordshockey,
och jag kan vara Kanada, så får ni vara Sverige,
och vinna över mig.
Jag kommer ihåg, alla dagar, och veckor,
han snackade om Mike Powell,
härmade Mike Powell, efter 8.95, i Tokyo,
han frågar ofta, än idag, kommer du ihåg,
Mike Powell i Tokyo?
Som om jag inte minns!
Carl Lewis gjorde den bästa hoppserien någonsin,
men Mike Powell vann på världsrekord.

Det känns nästan som att han är död.
Jag ska hoppa, 9 meter, så kan han härma mig.
Han är inte död, han är inte död,
han kommer snart tillbaka hit igen.

Min farsa har ett hjärta av guld.