577. RECENSION: TAIKONAUT AGNES

Jag kommer ihåg nätterna med Zelda. Dom tog alltid över mig, på något sätt, som på alla andra sätt, som böcker och film, när man tänker; om jag sitter här så ruttnar jag väl fast och dör på samma plats, utan att komma härifrån. Till slut blev Zelda bara en Josef K., förvirrad, på flykt, men besatt av tanken på att bli martyr:

And it goes like this: Benjamin Orff, Dagensskiva.com's största troll, utan att vara troll, uppväxt, med könsord, bajshumor, svordomar, list, slug, och precision blev ORFFEN med en DSC-nation av rastlösa, bittra, nagelbitande, försjunkna, slappa, kulturberoende, barn, som såg det som någon slags status, makt, prakt, att peppra så många intetsägande inlägg som möjligt, om nästan ingenting, och utifrån det bildades en hierarki med Maxim, överst, just därför att han spottade längst, spottade oftast, och så kommer det alltid att vara. I det här, vad ska man kalla det, systemet, var ORFF en motpol till alla storheter, och rena djävular, som en motpol till Maxim, så har han varit just, ORFF, ett litet mänskligt troll som häver ut sig konstiga saker, på rätt sätt, på rätt plats, vid rätt tid. Om ingenting, som om det betydde någonting. Liv, och död, penis och vagina. Som klassens clown. Killen som satt längst bak och vek pappersflygplan, spottade suddugummi, och kletade tuggummi under bänkarna. Klottrade, I was here, i bussen.

Orffen träffar One-eye midget, den sötaste forumbesökare någonsin, (möjligen i konkurrens med U.N.P.O.C. och Alister), och alla bara, föll för honom, One-Eyed midget blev DVÄRGEN, och Dvärgen satt en kväll på forumet och rabblade upp Nick Drake-låtar som han skrev om, tills han hade skrivit om varenda Nick Drake-låt som fanns, säkert den bästa kvällen på DSC, klimax på något sätt, och sen den kvällen var Dvärgen allas husdjur, hustomte, kramdjur, angelägenhet, och allas bästa kompis, tills han bara packade väskorna och drog, sa hej då, startade en sån där HEJ DÅ-tråd, och det kändes tomt, som fan, han sa, finns ingenting kvar för mig. Men hittade tillbaka, omdöpt till Kantorn Wilhelmsson; nykammad, lite större, lite säkrare, men med samma bultande hjärta, som förut.

Tycke fattades mellan Orffen och Kantorn, ett kärleksbarn föddes, och döptes till; Taikonaut Agnes. Ett musikprojekt, kanske mailprojekt, som Postal Service, vem vet. Instrumentell musik. Tv-spelsmusik. Klink, klink.

Där är vi nu. Och det är inget skämt. Oh no, I saw the the news today, OH BOY! Det är bara en reflektion, på de kreativa krafter som gång på gång sprängt forumet, i hetsiga biffar, helveten, svordomar, troll, troll, trolldom. Nu kommer nästan ett soundtrack till det där, inte alls, kanske lite, när Farväl till Klaraborg river isär, vad fan som helst, som finns i närheten, så att Dvärgen efter 00:50 måste ropa OH!, för att visa att han fortfarande lever. Det är som att den där, jävla, Zelda har fått fnatt, börjat leva på riktigt, som ett rikigt barn lever, ett riktigt barn med ADHD, damp, och för mycket DÖTID. Som att jävla, Zelda, fått tag på en spade, en skyffel, och nu ska han gräva världens största hål, i tidsfördriv, som BOBBY FISCHER SPELADE SCHACK, Island 72; greppade bönderna med fast hand, och spände åt, kramade ut, dödade, och flyttade löparna med knogarna, schack matt, schack matt, HEJ DÅ! Man hör hur han skrapar spaden mot asfalten, skaftet mot betong, så ATT GNISTOR TÄNDS, en spastisk Ian Curtis med ryck, epileptiskt anfall, och ett stativ i sin famn, har alltid varit bästa kombinationen för att veta att vi fortfarande lever, att kärleken suger KUK, att livet är en lögn, så titta och skratta då, SKRATTA DÅ, det är ungefär som om Zelda är sån, i en Zelda-värld. Man hör hur den hårda, frostfrusna marken, bara biter tag i den jävla spaden, efter 1:43 (Farväl till Klaraborg), och sväljer Zelda, och efter det kommer den där jävla melodin som bevisar, påvisar, på något miserabelt, jävla sätt, att Zelda fortfarande lever.

Jag är lost, jag har aldrig varit bra på att förklara saker. Fan, fan, fan. Jag fortsätter. Det är kul. Jag gräver ner mig, ni säger jag bajsar ord, jag säger: VERKLIGEN. Jag vill bara vara med och se hur Orff och Dvärgen sitter uppe långa nätter med gin, grape, och varsin bärbar dator, jag vill bara förstå, som varenda mamma i Svensson-kvarter, vill veta vart ungarna håller hus. Solen går upp, flaskorna ligger tomma, grapeskal, datorsurr, och solsken. Dags för sömn.

Fuck you. Fuck me. Positivet och Zelda dricker öl. Han sväljer spriten rent! På några vresa, jävla, KLINK, hör man hur hans hjärta dunkar. Han svajar runt, svävar, på gator, i en värld, där allt betyder någonting om man bara trycker på rätt knapp och orkar läsa förklaringar, i fyllan, är allt sånt bara I VÄGEN. Efter 00:43 däckar han av. Och man hör det. Slingan som kommer in är mer som: Hej, han är död, vad gör vi nu, men det var hans eget fel, en hymn, begravningslåt, och kistan täcks över med fragment av betongen han rev ner, asfalten, som hackades sönder, och frostfrusen jord! Allt i ett jävla tempo, hysteri, som om ingen får se, och i slutet, när allt är övertäckt, dolt, understökat, och ingenting finns kvar att se, upptäcka: återigen samma hymn, en stilla avskedsbön. Med knäppta händer, och fötterna ihop.

Taikonaut Agnes firar jul, är mer avslagen, tillbakalutad, behärskad. Som en julafton med familj och släkt, och man inser som alla andra julaftonar, hur lite man har att leva för, och här finns ingenting, att leva för, AHA, AHA, julgransbelysningen blinkar i takt, SÅ FINT, aha, i olika färger, DESSUTOM, mot kulorna, men den lyser inte för dig, dig, dig, och kulorna hänger inte där för dig, dig, dig. Så fuck you, fuck me. Kan inte tomten dö, jag vill aldrig fira jul igen. Jag kan sitta med Taikonaut Agnes och spela plockepinn, spela sax, påse, sten, och pärla pärlhalsband, strö smultron över nyspunnen grädde, springa barfota på gräsmattan, veva armar, veva armar, veva armar som aldrig förr, och trä smultronen på ett grässtrå, knyta grästrået runt handleden, om det går. Veva armar, veva armar, SPELA TV-SPEL! Nitendo 8-bit, Zelda, liten, förtappad, oskyldigt, ensam, olycklig, men KÅT, och redo för att LEKA MARTYR.

Det här kan verkligen bli någonting.

Låtarna finns att ladda ner:
Farväl till Klaraborg - Pärlan, ett litet mästerverk, sans och obalans, tanka!
Positivet - Fjortisfylla och död, kaos!
Taikonaut Agnes firar jul - Harmonier, en sån där låt som visar vilken misär man har det, och visar en sån där jul som man egentligen skulle vilja ha.