579. Ryggen böjd

Sena nätter, jag sitter med koppen av te, sval, nästan ljummen.
Läser TS Eliot, på sidor, med hysteriska POP-ups,
Stänger ner, ploppar upp igen.
Försöker skilja, blicken, från orden,
Som om det vore en matematisk ekvation,
En kemisk reaktion,
Ge mig vin.
Blockera, MSN-fönster blinkar.
Jag är fucked-up. Och teet, svalnar, frossar bort.
Förtvivla inte, ens över att du inte förtvivlar.
Hans ord, för starka,
För att bära.
Men om jag bara lyckas dra blicken från orden,
Skilja meningar för meningar,
Ord för ord.
Så kanske, i alla fall,
Kan jag komma härifrån.

Jag vill skriva om folket på gatorna.

Går inte, jag kan inte, är för svag, för att se.
Läser Li Po, han sörplar vin,
Så att det hörs ända hit.

I övrigt, alldeles för svag, för att skriva någonting.
Jävla apati, jävla jag.
Obstinat, mot dom som bryr sig.
Död, för alla andra.
Hur ska det gå ikväll,
Vart vaknar jag imon?
Med drömmarna över mig,
Och mina tankar,
Med dess ord,
Vid sidan om.

***

TS ELIOT
LI PO
WHITMAN
CELINE
BUKOWSKI

***

Staden är död, jag sitter ensam,
Med tangentbordet.
Jag skriver som,
Om jag röker,
Luften, drar jag in,
Askan lämnar,
Jag åt er.

Av abstinens ska vi leva.
Av abstinens ska vi dö.
Förpesta våra liv,
Förblöda, fördriva,
Dom som står oss nära,
Förskingra, sanningen.

Låt oss stoltsera med vår smärta,
Blicken sänkt, dyster min,
Armarna hängande lealösa,
Ryggen böjd,
Men fingrarna spända,
En penna, och ett liv.
Härda, härda,
Väcka lidandet till liv.
Innersta känslor,
Ingen förstår.

Om alla kunde lära sig,
Att betyda någonting,
För sig själv,
Sin ensamhet,
Och en kopp te,
Istället för att slåss i tidsfördriv.
Vi lär oss bara vinna,
Vara bra, och hylla, vinnare,
Men vi lär oss inte,
Att i hela våra liv,
Kommer vi gå runt,
Med en guldmedalj av plast,
Låtsas som om vi vann,
Men bära på en,
Ändå större hemlighet.

Jag har ingen kraft kvar.

Dina söta ögon,
Stirrande rakt fram,
Jag har inte kommit över dig än,
Herre gud,
Vad verkligt det var,
Det var så verkligt,
Så jag sa, saker på skämt,
Bara för att komma därifrån.