627. Sträckta armar

Ensamheten i boxarens bröst,
Är det den han försöker slå ner?
Lika fångad innanför ringens rep,
Som de svettiga dropparna längs vältränade ben.
Chansen att hoppa därifrån finns,
Men vad händer när gongongen slår?
Ensamheten så total.
Så att den fått boxaren att se sig själv,
Som sin bästa vän.
Så att han också ska ha någon att slå ner,
När repen vecklas, och gongongen slår.

Hon sitter i soffan nu,
Och gråter över barnen som hon lämnade kvar.
På andra sidan bordet,
Sitter reportern som säger,
Torka kinderna, gumman,
Här finns inte tid för tårarna.

En parad går genom stan,
Runt, runt, i ring,
Som växer för varje steg.
Till ljudet av dova viskningar,
Barnmorskarns befallningar,
Moderns beklagelser,
Spädbarnets skrik.
Till ljudet av TV-spelsmusik,
Går dom alla på rad,
Håller upp kärleksbudskap,
För ett fredsavtal tecknat med varandra,
På plakat gjorda i källaren.
Där porrtidningen aldrig ligger längre
Än en utsträckt arm ifrån.
Sträckta armar mot skyn,
Spända nävar,
Jag står bredvid och sjunger,
Men onanera då,
Sjunger jag,
Till ljudet av min egna,
Snubblande gång.
Skapa fred i era egna hem,
Och sen, kan ni sprida
Freden, era sträckta armar,
Över världen, till dom som behöver det,
Lasse K. på 4 d,
Elisabeth T, första våningen, nästa trappuppgång,
Till exempel. Ni kan lika gärna gå dit,
Och knacka på,
Än att stå här och visa att ni står för någonting,
Annat än er strävan efter att ha någonting,
Att stå för.
’Men nu får det vara nog’-demonstranter,
säger aldrig någonting om världen de predikar för,
men om deras egna misslyckanden,
att bli en del av den.
Kärleksrevolutioner startar aldrig på bakgårdar,
När skuggans barn får se ljuset,
Vill dom göra solen till sin,

Ta över avenyn,
Kläda statyerna i kostym,
Dölja stanken av svett,
Med dyraste parfym.