628. Trösklar dödar

Jag såg min generation förstöras av polyfoniska mobiltelefonsignaler,
Hysteriska bilalarm,
Vars läten skannar ut över stadens öde torg,
Dess rostbefläckade statyer,
För att slås i spillror mot husfasadernas gråa betong,
Som en änglakörs stilla hymn,
Som vågor fortplantar sig i döda alléer,
Som vibrationer sprider sig från visset löv, till visset löv,
Som får skuggor och skuggor att smälta samman,
Vinden att hålla tyst.
Gatans lyktor att vibrera, insmörjas dimtätt ljus,
Allt medan pelare av rök stiger mot himmelen,
Och brandkårens sirener närmar sig på håll,
Ursinniga mödrar kastar ut sina spädbarn från högsta våningen,
Förväntar sig sen att någon ska ta emot.
Deras söner dricker öl och står med armarna i kors.
Finns ingen hjälp att få.
Spädbarnens kroppar landar som granater,
Skallarna kläcks som smällkarameller.
Sönernas öl smakar riktigt bra.

Jag såg mina barn beröras, förföras, av tecknade filmer, på bästa sändningstid,
Där den lilla klås ihjäl av den stora,
till fågelkvitters frenesi, änglakörens stilla hymn,
Dansande i trans till tv-spelsmusik, som inte reflekterar
Världens gång, misär och elände,
Men bara dom tecknade figurernas miserabla liv,
Till ljudet av barnens skrik, stön, flås,
När de trycker ner knapp A och knapp B på kontrollen,
Så hårt att dom slits ut.

Så hårt dom kan.
Så hårt dom kan.

Jag ser idrottsstjärnor ta över ungdomar med deras glans och glamour,
Skådespelare, dokusåpor,
Skönhet och dans,
Sans och balans,
När skvallertidningarna gör allt för att bryta dom isär,
Hitta någonting att skriva om,
Och tjäna pengarna.
Från ungdomarna som hellre vill läsa,
Om hur man gör,
När nära vänner dör,
Än att veta vart Magnus Härenstam bor.
Men köper tidningen ändå,
För bilden i mittuppslaget,
Visar hur man röker en cigarett,
Med bara ett finger,
Hur man står och beställer öl,
Så att andra förstår,
Hur unik man är,
Så gör jag tvärtom,
För att vara unikare.
Men egentligen precis lika osäker, otrygg,
Vilsen, som förut, som dom
Som klipper ut bilderna och klistrar upp
Över dörrposten, entrén till sina egna hem,
Som en välkomstfras, en presentation,
Men vart är varningstexten, som säger,
Du kan dö, det finns en spegel här,
Går man så dör man,
För trösklar dödar,
Och vem vill ha cancer,
När man fortfarande bara är,
17 år?

På baksidan avslöjar, en sexexpert,
Och en psykolog,
Med kurratorn från min förra skola,
Exklusivt, för bara oss, LÄSARE,
Hur man onanerar med bara ett finger,
Så att det slår mig, direkt
Att på bara en tidning,
Kan man få lära sig, ett sätt,
Att onanera två kukar,
Och röka tre cigaretter på samma gång.
Och med den andra handen hålla tidningen,
Läsa om nästa sensation,
Vart Magnus Härenstam bor.
Vem man är, i,
I hysteriska test,
Där alla svaren säger att man är
Rätt så normal, trots allt.
Inte heller under den bilden,
Finns det någon varningstext.

Hur ska mödrarnas feministiska kamp nå framgång,
När deras söner sitter och tittar på tecknade figurer,
Med muskler, snaggade, efter macho-ideal.

Det känns som att jag sitter här och snor ord.
Klipper ut tidningsbokstäver,
Och klistrar in på blanka papper,
Tittar på dom som svär,
För att kunna göra likadant.
Jag snor ord.
Och snart kommer det väl hit någon och tar tillbaka dom.