629. Titta där går alla andra med sina liv

Ilska, ilska, ilska.
Ilska mot att jag varje natt pratar i telefon, vars samtal jag inte ens är närvarande i.
Bara pratar, med blicken riktad på ett blankt papper och pennan som drar till sig alla tankarna.
Orden i min mun.
Ilska, ilska, ilska.
Över att prata i telefon.
Och på så sätt slösa bort mitt liv.
Samtal uttråkar mig.
Det tar bort det verkliga i fantasin.
Det levande i alla tankarna.
Ilska, ilska, ilska.
Också mot mig själv,
Att om jag anser min tid vara viktigare, än att prata med någon som jag tycker om,
Och någon som tycker om mig.
Så kommer jag döda kärleken, all kärlek som någonsin kommer skänkas mig.
Och sluta, ensam, olycklig, på mitt sovrum.
Stirrande ut ur fönstret.
Med olyckligheten liggande som en klump i halsen,
Ensamheten som ett tjockt moln framför ögonen.
Så att jag inte kan se någonting,
Inte andas ord.
Och därför inte kunna skriva.
Beklagande mina misstag och mina snedsteg.
Svärande över min misär, och mitt liv.
Över framtiden,
Och över ensamheten som jag vet kommer döda mig.
Hellre än att bli min vän.
Ensamheten som kommer äta upp mig inifrån och ut.
Allt medan alla gamla telefonsamtal spelas upp som ett eko,
Till vem jag var, och till vad jag blev.
Titta där går alla andra med sina liv.
Jag gömmer mig bakom gardinerna så att dom inte ska se.

***

Det är en kamp.
Det är en ständig kamp.

***

Först nu,
Först 40 minuter efter att jag lade på luren,
Efter att ha nästan dödat det som fanns inuti luren,
Vårat samtal med flås av rastlöshet,
Så hon måste tro att jag totalt struntar i henne,
När vi inte är med varandra,
Och därför nu vet, VET,
Att jag är en falsk figur,
Jag sa:
”Jag är för rastlös för att prata,
Fråga inte varför,
Jag är för rastlös,
Hej då!”
Stirrade ner i pappret,
Lade pennan bekvämt i min hand,
Men var för stressad, ilsken, utsvulten,
Ilsken, ilsken, ilsken,
För att hitta ett enda ord att skriva ner.
En enda tanke som kunde påminna mig,
Om vem jag var,
Och vart jag satt.
Ingenting.
Så att jag först tvingades dricka tre koppar te.
Och bara helt apatiskt stirra in i en vägg,
Orolig,
Nästa uppgiven,
Titta bort mot sängen och tänka,
Att det blir ännu ett förnedrande nederlag,
Ännu en vissen ros vid min väg,
Ännu en döende natt,
Med dåligt samvete,
Av att ha skitit i allt,
Uppgörelsen med mig själv,
Om kampen för att få vara kvar.
Det tog fyrtio minuter,
Och nu skriver jag det här.
Vilket jävla liv.
Det här:
Ingenting att bry sig om.