640. Livet är ett skådespel

Fåglarna sätter sig alltid längst ut på taket,
För att lättare kunna ramla ner.
Som barn alltid klättrar så högt det går,
För bara längst upp är vingarna synliga.

Jag har kommit på att jag skriver bara om hur jag skriver,
Men jag skriver nästan aldrig någonting.
Som jag läser böcker, med handling i,
Men bara tänker på hur författaren satt och skrev,
Ner sina ord. Världen som fanns inuti.
Men aldrig ville ut.
Hur skrev till exempel Kafka sina dagböcker,
Sittande med huvudet borrat i sina händer.
Stod Strindberg med blicken stirrande rakt fram,
Mot infernot, han inte kunde fly ifrån.
Arthur Rimbaud, alltid med en arm hängande fri.

*** -- -

Livet är ett skådespel.
Några sköter rekvisitan,
Några tittar på.
Men vi är alla skådespelare.
Även dom som slutat gå.
Gillar du pjäsen du spelar i?
Påminner rollen för mycket om vem du är?
Dom som tittar,
Spelar sig själva.
Dom som med vilja, och insikt,
Har klättrat upp på scen.
En clown grimaserar,
Underhåller dom stora massorna,
Några gråter, några skrattar.
En köpman gestikulerar,
Några män spelar fotboll,
En konstnär målar tavlor.
Ridån faller ner med en duns,
Dammen bildar en rökridå,
Det är ingen fara, det är ingen fara,
Ta upp kontrollen, ta upp en cigarett,
Vrid stolen 180 grader,
Vässa pennan några grader till,
Fjärrkontrollen ligger bara sekunder ifrån,
Byt TV-kanal, vrid ner volymen,
Radions eter tvingar ingen att sitta kvar.
På hög frekvens, reser jag mig upp.
En internetadress på hög frekvens,
Att klicka ett klick, eller att inte vara,
Ingen tvingar dig att läsa det här.
Gillar du pjäsen du spelar i?

En hand, en knuten näve,
Slåss, det är bara att slå.

***

Vi såg vännerna förlora,
Så vi tittar inte mer,
Istället för att vinna sakerna tillbaka,
Blundar vi och ber.

Förfasas över allt det levande.
Beklagar dom som ler.
Tar med oss sakerna i farten,
Så att vi kan sitta ner.

Slår oss tillbaka i en feg reträtt.
Snackar om det vi sett.
Som om livet slutet visa sig,
Och döden tagit vid.