646. Ett sexpack folköl

Jag kommer ihåg dagarna när det var sommar dygnet runt och ett sexpack folköl blev framtidsplaner och topp-100-listor och dom randiga tröjorna var tvättade och alltid vrängda ut och in;

Tallrikarna med pyttipanna var hur stora som helst och trappan ner till Bengans var ingången till en annan värld, det var doften av insjunken, instängd lukt, som var tryggheten och skyddet mot en annan värld där alla andra gick på stan och såg så stora ut;

Vi satt på ängar i trasiga Converse-skor, dansade efter bara tre folköl, bytte sida på blandbandet och fortsatte som om ingenting hänt, vi brydde oss inte om politik när alla andra gick demonstrationer i stan och såg så himla arga ut, vi brydde oss inte för dom såg så himla dryga ut;

Och ”On the Road” på en pocketshop för jag läste baksidan och köpte den för att någon hade skrivit ”här är boken som sålde miljoner espressomaskiner och biljoner Levis-jeans och fått en generation av ungdomar på drift” och på framsidan hade en professor i språk skrivit ”On the road förändrade mitt sätt att se på världen, fick mig att kvida, skrika, efter nya erfarenheter”, så jag ringde morsan, frågade om jag fick ta pengarna jag skulle köpa en t-shirt för, till det här. Den boken verkade handla om mig, även om kaffet fortfarande var beskt, och jeansen för stora, men det var mig ändå. Och Dean blev någon slags hjälte, en idol, min bästa kompis, och allt det där;

Jag kommer ihåg nätterna, med den fjärde folkölen krampaktigt fastkilad mellan händerna och drömmarna om att åka därifrån, vi snackade om Gud och min bästa kompis sa att Gud är en liten skit, som vi tror att vi tror på och tror han finns bara för att vi måste ha någonting att tro på, och han sa att när vi dör så dör vi och så var det med det. Bara så. Och jag drack upp den fjärde folkölen direkt, en Norrlands guld, och efter det höll vi det längsta samtalet någonsin, om evighet, och det slutade oavgjort. Om tid fanns. Han sa, vi är bara gener. Och jag, om det är mekaniskt, vi är nog mekaniska, så kommer någon gång, någonsin, alla gener sättas samman igen, och utan att vi minns det, utan att vi minns vårt förflutna, så börjar vi någon gång att leva igen, som en blommas blad slår ut, som grenars knoppar brister. Han sa; aha;

Den femte ölen och världen snurrade, någon satte på musik i bakgrunden och tjejerna satt kvar i soffan, skulle jag? Eller inte. Så jag satte på min musik och försökte få andra att förstå, här sitter en kille som lyssnar på Bob Dylan, förstår ni inte, att det är inte bara är hans problem;

Nätterna jag cyklade utan att hålla mig i; över öde parkeringsplatser tomma på bilar, utanför kvarterskrogar med stängda dörrar, stora asfaltgårdar, betongkomplex och bostadshus som stack upp som människoskelett rakt upp mot himmelen; cyklade utan att hålla mig i och trafikljusen blinkade som diskolampor och i händerna höll jag min sjätte öl; försökte att undvika alla A-brunnar och alla pölar som om det var trampminor eller svarta hål;

Kommer du ihåg Stone Roses första gången vi lyssnade och när vi låg i mitt sovrum och lyssnade på The Smiths för första gången och jag har legat på samma sätt många gånger sen dess men det har aldrig varit likadant, eller lika bra. Nätterna med Belle and Sebastian och kommer du ihåg när vi åkte inlines ända upp till Majorna bara för att säga hej till tjejen i parallellklassen som sa hej till oss i matsalskön en gång och kanske, så älskar hon oss. Men hon sa bara hej, och sen kom hennes farsa med två kassar mat, och hon stängde dörren efter sig, rätt så löst ändå, och sa hej då, men på tillbakavägen satte vi oss under basketkorgarna på skolgården vid Nordhemsskolan och vi undrade vem av oss hon gillade mest. Och du sa att hon hade tittat på mig mest, och jag sa; nej, nej – för jag visste hur liten och bortkommen jag såg ut. Man kunde se det på flera hundra meters håll. Och vi klättrade upp på taket, via brandstegen och måsarna hade byggt sina bon bara några meter därifrån och vi tänkte inte störa dom och dom lämnade oss ifred och därifrån såg man hela stan breda ut sig, och i bakgrunden gick Lisebergstornet upp och ner som om ingenting hänt och vi undrade varför inte alla visste att hon hade sagt hej då, hur hade hon sagt hej då, med en len röst, eller med bestämd, osäker, eller säker, för egentligen visste vi ingenting;

Sen släppte Håkan Hellström sitt debutalbum och det var mycket senare men den sommaren var vi lyckliga varje dag, dansande, från golv till tak, inte svingande, bara studsande upp och ner och hela staden hade feber på samma gång på varje klubb spelades ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” som sista låt och det var någon slags bubbla vi levde i, en dröm, på en annan planet, där alla var lyckliga, sjöng som dom ville och dansade genom att bara vingla fram, ramla fram, och hymla lite blygt med ögonen, och vi tänkte att dom som sagt att man inte kan bli profet i sin egen stad, dom borde komma hit och titta nu, men han var kanske inte profet ändå, mer som en bästa kompis. Det var min lillasyster som hade köpt albumet först och jag gillade inte det i början men sen när jag stängde av så fortsatte det att spela och han sjöng så fint, och så äkta, för hur ska man kunna sjunga om att vara 17 år, när man låter som 45? Och låtsas vara minst 100. Och helt ren, och helt säker i sin röst, med putsade stämmor, och normal. Vuxen, stabil, normal. Håkan lät som 17 år, och vi visste det, bara genom att lyssna på hans röst, luta oss mot hans bröst, och höra hjärtat dunka i otakt, onormalt fort. Och så kom den där mörka, snåriga, vinterkvällen och vi höll våra händer hårt för att skydda oss mot vindarna och jag försökte sälja Marias biljett utanför för hon låg hemma med magsjuka och en vakt tog mig i armen hårt och bad mig gå därifrån så jag gick därifrån och smög mig in igen och när vi kom in satt Peder redan där och killen i hängslebyxor var över trettio år och Peder grät och Håkan sjöng, visslade, gjorde allt för att visa hur mycket han hade saknat OSS, OSS, OSS, bara du och jag och vi gick därifrån med sorgsna ögon ungefär som om vi hade sagt hej då till en långväga vän som skulle åka hem igen, på tågstationen sa vi HEJ DÅ, och han hade inte förstått att vi saknade honom hur mycket vi än skrek och blodet forsade och la, la, la, vi var nedstämda för vi saknade honom redan och förstod att vi kanske aldrig skulle se honom igen, eller se honom, men inte på samma sätt för han skulle bli så där bauta-stor, krama Lasse Berghagen, gå hand i hand med presidenterna, och kanske spridas utomlands. Men december 2001 precis innan jul, är fortfarande en av dom bästa kvällar, ever. För då var Håkan lika liten som oss, för han förstod inte hur man skulle vara stor, FÖRSTOD INTE; FÖRSTOD INTE; visste inte hur man skulle sjunga som om man var 45 år. Kanske ville han inte, och vi ville inte heller, vi ville aldrig bli stora, så december 2001 ungefär vid jul kommer i alla fall alltid vara den kvällen då tio tusen människor tog varandras händer, skrek, sjöng, och vägrade bli stora, vägrade ens tänka tanken på att vara stor, för på scenen stod en liten kille och han älskade – verkligen – oss;

Och Hassan, vi skrattade på oss i varenda scen av Torsk på Tallinn, som när Erik Haag ringer SJ och säger att lumparpolarna har gett honom 56:ans buss i trettioårspresent, och vi drack folköl i bastun till tonerna av Teenage kicks, blev stora. Växte till oss. Men var lika små som någonsin förut, så fort DJ’n spelade Daydream believer, och så skulle det alltid vara, sa jag med ett segertecken över dansgolvet, om ni ska ta mig härifrån, så får ni slita hårt;

Kenta och Stoffe blev någon slags hjälte, inga hjältar, kanske anti-hjältar, men bara som ett sätt att leva vidare och hantera vuxenvärlden som allt oftare knackade på dörren med lappar om pensionsfonder, skattedeklarationer och att mönstra och när jag väl kom dit gjorde jag IQ-testet fortast av alla för att komma först till psykologen, slippa kön, och kunna dra till Bengans och köpa The Strokes, och när psykologen öppnade dörren, skakade min hand, läste upp mitt namn, så sa han efteråt GRATTIS, du har slagit något slags rekord för ingen har gjort testet så fort förut, och jag sa tack, för alla vill ju fästa intryck lite varstans, och han blev allvarlig och frågade VARFÖR och jag blev rädd och sa att mamma hade dött, att pappa var mongolid, och att jag kissade på mig när jag sov någon annanstans, alla såna klyschor som alla andra hade kört innan mig, men han hade hört dom förut och sa GRATTIS igen, GRATTIS du får åka till Skövde och sitta i en pansarvagn i 10 månader, och jag sa NEJ, NEJ, NEJ, släpp ut mig och det var efter det som jag fick historiens värsta utbrott och fick ännu ett rekord i att flacka med blicken ut genom fönstrena och trumma fingrarna mot mina jeans och jag sa JAG KNARKAR – JAG ÄR BÖG – JAG HATAR MÄNNISKOR – JAG ÅKER SKATEBOARD OCH JAG LYSSNAR PÅ POPMUSIK – så släpp ut mig, släpp ut mig långt härifrån och efter det slog han något slags rekord, han också, när han kom fram och sa sköt om dig här i livet, knarka inte, och han kramade mig, länge och mjukt, han kramade mig och jag stod bara där och ingen där inne hade någonsin kramat en annan man så han kollade så att ingen annan såg och jag sa tack och gick därifrån som en fri man, direkt till Bengans, och ut från Bengans som en dansande man.

Och du pratade alldeles för högt i disken framför McDonalds så att hela kön småskrattade när du berättade hur mycket du älskade tjejen du just mötte på gatan så att dina ögon vinglade och han fick fråga fem gånger vad du ville ha och du stod bara där tills folket suckade och jag stod och småflinade för det var fint ändå, fint på något sätt, så mycket du, så mycket du, så mycket 17 år och till slut svarade du att du ville ha en McFlurry med extraextraextra mycket daim och dom sa tre extra och du sa fyra tack, det är ju fredag idag, så att hela kön började skratta igen och du log och han log när han gav dig bägaren som var helt fylld av daim så att kornen droppade utanför och du betalade med sedel och gav växeln till Rädda barnen-börsan och några korn daim trillade också i och jag tänkte att barnen i Afrika tyckte nog om daim också och det är synd om dom och han frågade mig vad jag ville ha och jag sa EN LIKADAN och hela kön skrattade igen;

Vi gick hem och kokade tevatten satt framför TV:n hopkurade du var ett år äldre än mig och jag tänkte på Moldy Peaches-sången som var allt då, och jag var Kimya när hon sjöng att hon bara ville ha någon att cykla med, någon att kolla på tecknad film med, och någon att stanna uppe länge på natten med, och du var Adam Green och jag viskade i ditt öra kan vi inte låtsas att det är så, alltid, och skunkdagböckerna var plötsligt så långt borta i en annan värld men ändå helt inuti och dom sa allt om vårat liv och häng DJ’n sjöng vi, skrattade, nej, och i skunkdagboken hade du skrivit det där Leonard Cohen-citatet som efter det blev vår rätt till existens, vår rätt till värdighet, vår rätt till att bara sitta där när alla andra sprang så fort förbi; till skoldanser, discon, dunkar med HB och Gothia cup-flickor, du vet; Well, nevermind we are ugly but we have the music – och det kändes som om att det handlade om oss och jag ställde mig framför spegeln för första gången på flera år och log, för första gången log jag och tänkte, skit samma hur ful jag är, skit samma hur ful frisyr jag har, skit samma, vi har Red house painters, Tom Waits, och alla dystra män på vår sida. Och för första gången kändes det så;

Sen när tevattnet var klart stoppade vi in sex tepåsar i samma mugg och skrattade som om det aldrig hade hänt förr och det var lika unikt som när Kålle stoppade fyra snus under överläppen på samma gång, och drack två klunkar sprit och spydde som en fontän från balkongen och ner på alla grannarna som stod och pekade upp på varifrån allt oljud kom ifrån. Vi drack teet och kollade på aporna på Animal Planet och bestämde oss till och med för att adoptera en, och det var som tecknad film och vi var tecknade figurer, som apor i buren bredvid. Släpp ut oss, släpp ut oss, skrek vi. Men det var aldrig någon där som hörde våra skrik. Aldrig någonsin;

Så vi köpte ett sexpack folköl till och pratade om tiden som hade varit. Jag flyttade till Manchester och du stannade kvar och ibland ser jag dig på stan precis likadan som förut och jag undrar vad du tänker på när du går där med händerna nerborrade i fickorna, trasiga skor och för långa jeans, jag undrar om du vet vem jag är, jag hoppas du vet vem jag är; jag vill bara säga att jag är kvar där än, jag är inte stor, jag är inte stor, vi kan låtsas, så kom hit, närmare, närmare, titta upp; om du ser mig säg hallå.