644. Ja.

Hej, du har en blogg på internet, sant, berätta om den?

Det är min frihet, det är det. Jag gick på myten om mig själv, och gjorde sönder mig, gick av, trasades i bitar, och blev med barn. Ord efter ord ploppade ut ur anus, rinnande från ändtarmen, som i ett fallande vattenfall så jag inte vad som stänkte upp på mina rena kläder, nyköpta för halvapriset men ändå nya, från första början, vad som stänkte och vad som stank, så jag kavlade upp skjortärmarna, tänkte jag kan lika gärna hålla alla ord i gång, mina tankar i trim, innan jag ruttnar som gödsel och växer upp som en blomma utan penna och blad, så jag sträckte mig över, hålet i marken, tog upp det bruna, kletiga, fortfarande färska och började forma det till avbilder av vad jag en gång såg i en chokladfabrik, packade ner i chokladask efter chokladask och jag åt, som jag åt. Bara för drömmen om choklad. Dom är alla mina barn. Bara för att ha barnasinnet kvar.

Berätta mer konkret om den, tack. Och inte om din relation till den. Berätta om DEN.

Om den? Vilken den? Det är inget den, det är jag. Det är jag som sitter under rubrikerna och fnissar, mumlar som en full Charles Bukowski och spottar, fräser, ut mina ord. Hur kan du läsa den utan att se den som ett alter-ego, till mig, fundera på hur jag sitter och skriver det här, hallå, en anti-hjälte, hur kan du läsa det här utan att tänka på hur jag sitter, pumpar blodet fullt av koffein, kokain, nikotin, och blicken full av adrenalin, bara för att skriva allt jag ser. Hur kan du ens läsa det här, utan att tänka på vem jag är, vad jag gör, när jag inte skriver, INGENTING, dör, vad jag skriver om egentligen, DENNA DÖTID då jag sitter och gör ingenting förutom att dö och tänka på vad jag ska skriva om. Hur kan du läsa Allen Ginsberg utan att tänka på hans skägg, hur han väste ut orden, hur han betonade varenda kommatecken, hur det rann på. Hur kan du läsa Rimbaud utan att tänka på hur han dansade. Läs det här, och tänk på min frisyr, se orden, att bakom rubriken sitter det någon och gömmer sig, en liten jävel, en oskyldig jävel, och en rädd jävla jävel.

Tack, det var bättre. Så du menar alltså att orden i sig inte betyder någonting, annat än hur du sitter ner och skriver dom? Har jag fattat dig rätt?

Nej. Betyder spegeln i sig någonting? Om inte när du står där och granskar din spegelbild.

Okej, så orden är en reflektion över vem du är.

Ja.

Några böcker du inspirerats speciellt mycket av? Någon favoritbok?

Gosh, jag hatar sånt. Sup mig under bordet så kan citera varenda stycke i varenda bok. Min favoritbok, den som har influerat mig mest. Hm. Hm. Hm. Omöjligt. Det kanske är Kafkas dagböcker, kanske, Prousts På spaning efter en tid som flytt, kanske Rimbauds En tid i helvetet, kanske, vad vet jag. Ingenting. Det är alla böcker utan någon som helst handling i alla fall. Bara dom kan jag läsa. Bara det är intressant. En författare som sätter sig ner med tanken på att han ska skriva en handling, vet du? Han sätter sig ner på samma sätt, för att skriva just den handlingen, kväll efter kväll. En bok utan handling, där sätter sig författaren ner precis som han känner sig för, och vaskar fram orden därefter. Han sätter sig olika för varje stycke som skrivs. Det är det enda som är intressant, människors livsöden är det enda som berör.

Så…

Förresten, Céline Död på krita. Fenomenal. Bara genom språket, hur han flyger fram. Shakespeares Hamlet, känns pretto upp till hundratusen, men vad fan, det är ett helvete till bok. Speciellt ett stycke i mitten av boken där dom pratar om kärleken, och varenda ord rimmar och jag vet inte, det är allt, det är essensen av allt, jag kommer ihåg hur jag höll boken, extra hårt, spände blicken, och ändå inte kunde förstå att det jag läste var sant. På något sätt, ett makabert fynd i boksamlingen, finns såna här böcker? Som bara slår undan allt det andra, som har skrivits. Som skriver egna lagar. Det blev uppenbart, där, att svaret var JA.

Annars, andra böcker som just har inspirerat mig är helt klart Kerouacs On the road och, hm, ja, Burroughs The naked lunch.. Det är ju, så samtida. Jag läste On the road, ensam, uttråkad, och rastlös och det öppnade ett nytt spektrum, jag vet inte, jag hade aldrig läst något liknande innan. Där orden drog med mig, sa, du måste göra någonting, GÖR NÅGONTING, och Dean som sprang runt, och dom levde livet, jag tror det finns en rad i boken där Sal Paradise ställer sig frågan, allt vi har är tid, vad ska vi göra med den? Rörelse, allt vi kan göra är rörelse! Alltså, vi måste röra oss med tiden för att förtränga den, som man måste snurra åt samma håll för att förtränga att allting runt omkring snurrar. Vi måste röra oss med tiden, vi arma, barma, stackars, jävlar, som inte har lärt oss att hantera tid, att bli lämnade, ifrånsprungna, bortkomna, vilsna. Och The Naked Lunch för sin galenskap, satir, komik, utopi, men för att den vänder sig om, mot samhället, och skriker, HALLÅ, titta på mig!

Andra inspirationskällor?

Ja, klart. Glömde säga Dylan Thomas – Intill mjölkhagen. Solsjenitsyns – En dag i Ivan Denisovitjs liv. Hm, haha, jag kan aldrig lägga av. Men andra inspirationskällor, helt klart. Bob Dylan är väl den största. Jo. Den största. Bara hur han står, han ser så cool ut, så jävla ungdomligt fräck, som James Dean i Ung rebell, han står för någonting, som den lilla, ensamma, killens uppror mot en stor värld, just genom att förneka den stora världen, just genom att förneka den stora världens storlek; och han säger; titta på mig, jag är liten, och så skalar han av den stora världen till små lager, som är lika små, i pusselbitar, och säger; titta, ni är inte större än så här! Annars, Tom Waits. Helt klart. Och många popband, Tindersticks, Joy Division, destruktiva, självömkande, poeter. Det är svårt att inte älska sånt. Haha. Van Morrison – Astral Weeks, kanske världens bästa skiva.

Du nämnde bara musiker, är det allt?

Haha, dissen? Jag glömde av det andra. Som fan. Men, men. Van Gogh, så klart. En jävla hjälte. En legend. Man kan se hans stirrande blick, maniska rörelser, i stillheten, i skuggorna, i varje penseldrag. Annars, hm, Boris Mikhailov, ukrainsk fotograf. Massa fotografer som skriver ner världen, river ner ridåer. Och spikar upp sina egna världar. Koudelka, Doisneau, danske Riis, Salgado, med smärtan. Hm, jag har säkert missat någon. Men Mikhailov och den blandning av misär och ren glädje, eufori och kyla, febertoppar, och Tjernobyl-regn. Han är grym. Det fick mig nog att se världen på ett annat sätt.

Och idrottsmän så klart. Garrincha, oj! Samba personifierad. Maradona, för påve-besöket, det finns så många berättelser om Maradona så det är absurt. Och alla är klockrena, inte rätt, inte bra, men sanna. Ärliga, rakryggade. Som när han skällde ut påven för att påven hade gett honom ett halsband som han sa var unikt bara för Maradona, och sen såg han att påven gav hans fru ett likadant, och blev ursinnig. Sa att påven skulle sälja guldtaket och ge pengarna till svältande barn. Underbart. Eller när han åkte in på behandlingshem på Kuba eller vart det var, och hamnade, fastnade på en psykavdelning om vilken han sa, typ: en trodde att han var president Bush, en trodde att han var Sean Connery, en trodde att han var Stålmannen, men ingen trodde att jag var Maradona. Haha. Haha!

Tack, tack.

Tack själv. Är det slut?

Ja.

Okay.

Kan jag säga ett till namn på frågan innan?

Ja, snabbt bara.

Okay, John-McEnroe-Jack-Nicholson-Nelson-Mandela-alla-som-stått-upp-för-sina-viljor-och-vilka-dom-är-vilka-dom-tror-dom-är. Och, Tarkovskij, och Bergman. Allt. Tack och hej.