880. 2003 del 1 av 5

Årskrönika för 2003, do ya remembah?

2003 var året då

Anna Lindh mördades och alla undrade vem som dödade ANNA LINDH jag dödade inte Anna Lindh jag dödade inte Anna Lindh jag lovar
Saddam fiskades upp ur ett hål i marken och jag satt på flygplatsen i Manchester med en plastmugg kaffe och läste om allt det där
Colin Powell visade stora satellitbilder på hur Irak dolde stora massförstörelsevapen
Tony Blair stod tårögd i underhuset och stod att allt det där är sant
Saddam Hussein sa att det var skitsnack och Bush anklagade Hussein för att komma med ansvarslösa uttalanden
Johnny Cash dog
Sverige röstade nej till EMU
Arnold Schwarzenegger vann guvernörsvalet i Kalifornien

och så det här

kommer ni ihåg 2003?
kommer ni hur mörkt det var, hur dyster och mörkt det var, hur stora Lenin - och Stalin-plakat prydde och tog över demonstrationer om frihet och fred i Irak, hur män i armejackor och kostymer sa hur farlig han var, hur farlig han var, hur farlig Saddam Hussein var och fattade ingenting, hela 2003 stod jag bredvid och lät tända facklor bränna mig, för dom som trodde på något skrek alltid, och sen dog Anna Lindh och NK-mannen kunde vara du och jag, Saddam fångades ur en jordhåla i Tikrit och jag kände mig som honom, kanske var det jag som drogs upp där, en liten del av mig, en förklädd Josef K. men ingen tänkte så, allt var bara deras fel, och allt var någon annans fel och fångarna på Guantanamo Bay satt kvar och ingen brydde sig, egentligen, trots att det hade gått mer än ett år, mer än ett år, mer än ett år, mer ån ett år, Elvis I can't help falling in love with you 175 200 gånger, minst..

kommer ni ihåg hur mycket pop det var, Blur släppte Think thank och det var som att höra ljudet till ubåten i Kursk när den sjönk, rösterna innifrån, som ett soundtrack, en långsam död, och det var drömmarna härifrån, bort, The Shins, slog ett slag för epoken som har stannat kvar än idag, med The Magic Numbers and so on, 50 cent stod på toppen av sin karriär och alla tyckte att han var äkta och cool, haha, men det var här som fångade känslan av att vara mitt i 2003 och inte ens vara intresserad av pop, för allt som rörde sig och hela spegelbilden och hela jag var bara pop, det fanns ingenting över, jag kunde inte vara någonting annat, som Kafka skulle ha sagt om litteratur och Goethe och those guys, 2003 var pop och 2003 var att stå och vänta på en buss i Angered, någonstans, i hällande regn och mörka pölar och blåst, och en buss som aldrig kom och när bussen väl kom var den täckt av Metro som sa hur många som dog och hur många som skadades, av det, och det, och här satt vi, helt friska, oskyldiga, men skyldiga på något sätt, för att vi bara satt där, för att vi bara satt där, och kanske träffar atombomben oss, eller så träffar den ett annat hus, jag bryr mig inte så länge ni lämnar mig i fred >>>

Broken Social Scene - Lover's spit

Ni vet den hypen, ända från Kanada och över Atlanten med lovord om "perfekt pop", och allt det där, jag köpte skivan för 4 pund hos en skivhandlare på Oldham Street i Manchester och fick den som en bränd skiva i ett plastfodral med kopierad framsida, jag gick tillbaka och klagade och han bad mig dra hem och lyssna på skivan istället, så jag drog hem och lyssnade på skivan - istället - och där fanns hela det jävla soundet av 2003 som bara finns hos skivor som skapar sin egen tidsålder och kanske skickade dom ett promo-ex till George i Vita huset och Saddam i Bagdad i början av året, kanske var det den här skivan allt handlade om, och den låten på den där skivan är klimax på allt som hände och allt som bara förblev tystnaden, kanske mest tystnaden, kanske var det skivan som imiterade tystnaden, imiterade känslan av att sitta på en trottoarkant och inte förstå någonting när stora fackeltåg med Lenin och Stalin gick förbi, och tankarna på Ivan Denisovitsj liv, & död, kanske var det skivan som gav en röst åt dom döva, en röst åt att bara stå på busshållplatsen, 2003, och se bussarna åka förbi, och hej då, hej då, kanske var det allt det där, ett soundtrack till känslan av att inte förstå, av att vara där, men inte förstå, av att förstå att man inte förstå och förstå att man borde göra någonting åt det, men inte vad, och alla rubriker hånskrattade 2003, och Lover's spit börjar med ett stort, dovt piano och en röst som ljuder från andra sidan av rummet och i ekot möts alla toner till någonting, till någonting och efter ett tag tonar rösten ner och pratar nästan och säger "you know it's time that we grow and do some shit" och det är rädsla i rösten och uppgivenhet och känslan av att bara lägga sig ner på golvet och se dagarna gå, utan att säga hej då, känslan av att se solen gå i moln, utan att blinka först, känslan av att se döda barn, hålla om sina blodiga dockor med blommiga klänningar och rosa skor, och känslan av att finnas till utan att veta varför, allt det här var 2003 och allt det där finns här, så jävla mycket där, kanske var det bara jag, på väg ut, på väg fram, old enough to repay, but young enough sell, eller så var det hela världen på samma gång.