950. HOPPA, HOPPA, HOPPA

Jag äter bondkakor med båda händerna, det finns fler kopior än original sa Einstein en gång och jag måste bli mig själv nu, men det känns som att den platsen är upptagen, som att någon annan är det och dom knuffar mig och svär och får mig att tro att jag ska bli precis som dom, så var dig själv, men vad ska man göra när det enda originalet är att titta på och säga; hej, jag vill vara likadan som dig.

***

Så pressar jag ut det sista ur mig, inte för att jag tror att det är bra, inte för att jag måste det, inte för att jag inte tänker på det, det är bara ingenting, annat än luft, jag skriver om ingenting och det är den poesin som passar för mig, det är dom skrifterna jag läser, dom filmerna jag tittar på; om tomheten, om punkt A och punkt B och sträckan däremellan, om tystnaden som breder ut sig när någon dör och vem bryter den; om inte lögnaren, som säger någonting om sanningen, som säger att han vet, sa ORAKLET i Delfi till Sokrates att han var världens visaste man, och Sokrates tänkte ett tag, och tänkte på alla andra visa män, och förstod att skillnaden mellan dom och mig är att jag vet att jag inte vet, och dom tror dom vet, ska jag svara JAG VET INTE, när någon frågar vem jag är.

***

Klockan tickar, vi står aldrig stilla. Vi åldras, blir skynkliga, lite fulare än förut, lite fulare ändå, sen dör vi, och jag undrar om man ser utsikten innan ögonen slocknar. Jag undrar om livet är som att klättra upp på ett berg och sen falla ut, som 10:ans hopptorn när man var liten och tjejen före hade mens och vattnet i bassängen blev rött och sen hoppade man och höll anden och tänkte på tjejen som hade mens och det var nog värre för tjejen som hade mens, och alla skrek; HOPPA, HOPPA, HOPPA, och sen blev man fyra år äldre och drack ren sprit och den enda skillnaden var att alla skrek; SVEP, SVEP, SVEP, och jag undrar hur det är att stå på ålderns brant och titta ut, om någon skriker, hoppa då, om någon tvekar, om någon säger någonting, det måste vara så ensam att dö, för man dör aldrig på samma gång, dör man på kvällen eller på morgonen, innan nyheterna eller efter EKOT, och även om alla dör på samma gång så dör man ensam, för döden handlar om bara en, om att ledas in i det okända, om försvinna in i dunklet lite mer, och lite mer, för varje år som går, och vi är jävligt modiga som lever kvar, och tittar döden in i vitögat, som skrattar och får barn, när vi vet vad det innebär; DÖD, DÖD, DÖD, bara lite mera sorg, vi är jävligt modiga som lever kvar, har ni tänkt på det?

***

Och om livets mening, som Nietzsche påstår, är att vara en del av utveckling till övermänniskan, undra hur det är att stå där som övermänniskan och veta att folk har pinats och plågats i hundratusentals år bara för min skull, bara för det här ögonblicket, och vad gör man då, tänder en cigarett och snackar om brudarna på TV 2?