948. Sylvia Plath

Litteratur, eller poesi, det är ingenting jag njuter av. Det är något som dödar, någon som slår sönder ansiktet utan att fråga först. Någon som låter en ligga kvar på gatan, i pölen av blod, för att sen bara gå därifrån.

Franz Kafka sa det en gång, han sa att om man ändå bara vill läsa något som man mår bra av, kan man lika gärna göra någonting annat.

"The books we need are the kind that act upon us like a misfortune, that make us suffer like the death of someone we love more than ourselves, that make us feel as though we were on the verge of suicide, or lost in a forest removed from all human habitation — a book should serve as the ax for the frozen sea within us."

Och på långa citat-sidor på internet säger halvkända och jättegamla författare sina versioner av sanningen, som om dom vann, dom säger saker som att dom måste skriva om varje mening och att det är deras liv, och såna saker; att det bästa som finns är att skriva en bra mening, jag vet inte. Det är inte så, det är inte sånt jag läser. Det är inte Kafka, att skriva någonting som är bra. Kafka är lidandet, och smärtan, att lida mer, och pressa sig fram mot skärselden, för att skriva hur det känns, hur det känns att bara vara han, att vara Josef K., att vara människa. Det är som Muhammad Ali sa, att "skrivningen är en kamp", det handlar om att inte veta vad som är bra eller dåligt, att inte vända på meningar för att det inte någpn finns plats att vända dom till, inga väggar att luta dom mot, och på sin dödsbädd be sin bästa vän att bränna upp allt man har skrivit, allt man har levt för, därför, att det handlade om överlevnad, en kamp mot döden; för att det var döden som vann, om att erkänna sitt nederlag.

Det handlar om kylan i Sibirien och att hålla huvudet kallt, om kylan i Sibirien och en dag i Ivan Denisovitjs liv. Det handlar om att gå till skolan, sitta i skolan, höra föreläsningen och inse att det här är ingenting för mig, men jag måste bli någonting, hallå, rädda mig; om att gå upp till talarstolen och hålla ett föredrag om någonting man inte har en aning om, om sekunderna innan man reser sig upp och säger HÄR ÄR JAG, och jag ska prata om LOGIKEN idag, om varje steg fram till talarstolen, och tystnaden, om varje andetag som sjunger i kör; vi vill inte ha dig här, vi vill inte ha dig här, du är kass, och som en fågel i vitt kommer man på några texter med Shelley eller Byron eller Dylan Thomas, kanske bara några ord, kanske kommer man ihåg dagarna på högstadiet och hur mycket man älskade Belle and Sebastian; och talarstolen känns lite mindre, lite närmare, för man vet att vägen därifrån och hem, kommer kantas av dom som byggde vägen dit.

Det handlar om att gömma sig, i sin egen spegelbild, resa sig upp och säga; vad fin jag är, vad fin jag är.

Jag snackade med (Oskar) igår, på MSN, han sa att Sylvia Plath var bra, och jag googlade, klockan var två och jag skulle upp sex på morgonen och jag tänkte att jag behöver inte sova ändå, vem behöver sova när man har sånt där, vem behöver sova alls?

Ta åt er, av det här:

"Outcast on a cold star,
unable to feel anything but an awful helpless numbness.
I look down into the warm, earthy world.
Into a nest of lovers' beds, baby cribs, meal tables,
all the solid commerce of life in this earth,
and feel apart, enclosed in a wall of glass.

/.../

Bit my pretty red heart in two.
I was ten when they buried you.
At twenty I tried to die
And get back, back, back to you.
I thought even the bones would do.

But they pulled me out of the sack,
And they stuck me together with glue.
And then I knew what to do.
I made a model of you,
A man in black with a Meinkampf look

/.../

Soon, soon the flesh
The grave cave ate will be
At home on me

And I a smiling woman.
I am only thirty.
And like the cat I have nine times to die.

This is Number Three.
What a trash
To annihilate each decade.

What a million filaments.
The Peanut-crunching crowd
Shoves in to see

Them unwrap me hand in foot ------
The big strip tease.
Gentleman , ladies

These are my hands
My knees.
I may be skin and bone,

Nevertheless, I am the same, identical woman.
The first time it happened I was ten.
It was an accident.

The second time I meant
To last it out and not come back at all.
I rocked shut

As a seashell.
They had to call and call
And pick the worms off me like sticky pearls.

Dying
Is an art, like everything else.
I do it exceptionally well.

I do it so it feels like hell.
I do it so it feels real.
I guess you could say I've a call.

It's easy enough to do it in a cell.
It's easy enough to do it and stay put.
It's the theatrical

Comeback in broad day
To the same place, the same face, the same brute
Amused shout:

'A miracle!'
That knocks me out.
There is a charge

For the eyeing my scars, there is a charge
For the hearing of my heart---
It really goes.

And there is a charge, a very large charge
For a word or a touch
Or a bit of blood

Or a piece of my hair on my clothes.
So, so, Herr Doktor.
So, Herr Enemy.

I am your opus,
I am your valuable,
The pure gold baby

That melts to a shriek.
I turn and burn.
Do not think I underestimate your great concern.

Ash, ash---
You poke and stir.
Flesh, bone, there is nothing there----

A cake of soap,
A wedding ring,
A gold filling.

Herr God, Herr Lucifer
Beware
Beware."

Sylvia hade precis blivit bedragen av sin man och fadern till hennes två barn; och skrev de här dikterna efter det att han hade kommit tillbaka för att packa ihop sina tillbehör, och istället för att stanna en dag, stannat en hel vecka, och berättat för henne att han trodde hon hade tagit livet av sig, och att han aldrig ville ha barn, egentligen, men aldrig vågat säga det; att han hade hatat att leva med henne och viljat lämna henne flera år tidigare, men inte vågat säga det heller.

Istället för att bryta ihop totalt, skrev hon, under några veckor, hösten 1962, över 25 dikter, som många blev de bästa hon skrev. Däribland de här.

Men poesin kunde inte ensam hålla lågan vid liv, vintern var hård och kall och den 11 februari 1963 gick hon upp till sina barns sovrum, tejpade igen dörren och satte in en skål med mjölk och bröd, gick ner till köket, och gasade ihjäl sig över den öppna spisen.

(Hon begravdes några dagar senare och efter det flyttade hennes ex-man tillbaka till huset med en ny flickvän, för att ta hand om barnen. Fyra år senare fick dom en dotter ihop, och två år efter det tog flickvännen sitt liv och dödade dottern.

Och 1982 vann Sylvia Path Pulitzer-priset postumt.)