973. Dom knullar nog

Har ni känt det så, ha, någon gång, att vi måste älska våra bittraste fiender for att komma härifran, älska för att döda, leva för att dö och aldrig är det tvärtom, släpp ut mig, släpp ut oss, och mina texter handlar alltid om samma sak, en bokbaksida, om frigörelse, om att tömma den där espressomaskinen och äta upp skummet som finns kvar, att klä av sig, klä på sig, spader dam, gömda ben bakom trasiga Levi’s-jeans, för mycket SMINK, utlandssamtal, SMS, rockmusik, ruffsig frisyr, beatnikskägg, The Howl, Julian Casablanca-kostym, och när natten är sen; kanske en kyss, kanske inte, vem vet men Julian Casablanca-kostymen surrad som en livrem utan storm, utan hav, haha, för jag försökte i alla fall, jag vet att det är ute nu men jag har aldrig hittat vägen in, med hjärtan av stål och händer av bomull går det inte att dansa nakna i regnet, hur mycket vi än vill, lita på mig, jag har provat länge nog, med händer av stål och ett hjärta av gele, vem var det som sa det först, så säger en annan; det var inte jag, och alla tittar på han som står kvar, var han som skrattade först, har aldrig skrattat igen, det blir bara fel, en bokbaksida släpad i gruset, slapad i lera, hankastad, av hjärnkraft rest och av missförstånd borttagen, tar pa mig kalla kläder och tittar ut.

Där ute leker barnen mamma, pappa, barn, med leksaksvapen.
Där ute dödar någon ett annat barn och dom andra bara skrattar och tittar på, några applåderar, andra håller med.
Där ute slår lövens kvistar ut i blom och bruna löv droppar ner i ledsna djurs ögon.

Vi sitter här inne och tittar ut, haha, vad söta dom ser ut.

Spela död, så kan vi älska dig på håll.

Gatuförsäljare säljer koppar av keramik, gamla gubbar med kartor, barn med sina kroppar, och västerländska, män, fula, som inga andra, groteska, skräckinjagande, med blickarna av, och krig i händerna, tittar på med sina snoppar, gamla damer med omogna bananer och unga flickor med vykort i svart och vitt, säljer dom för 2 kronor styck och klär av sig sina kläder för samma pris, ibland är det halva priset, säger en som vet, köper en kopp svart kaffe och tänker på dom, som, aldrig, stannade, dom som aldrig log, vad gor dom nu, kanske knullar dom.

Haha, dom knullar nog.

Och jag dricker mitt kaffe, tills det kallnar i strupen, för att känna efter hur det känns, att bli levande begravd; sätter jag mig upp, raklång, med armarna vid sidan om, äter skärvor av glas, utan att tugga först, hur känns det att ätas upp levande, kastar andetag utan puls, mot det frostfrusna fönstret, som regndropparnas liv kastas mot vindrutertorkaren, det var inte meningen, det var inte meningen, ristar in mitt PASSPORTNUMBER i imman som sitter kvar, för känslan, hur det känns, att bli levande begravd.

Och dom knullar nog, men jag sitter kvar.
Tittar på, och låtsas som om jag inte ser.
Det var inte meningen, det var inte meningen, sa knulla då.

Snart finns bara dimma kvar.
Och ögonvar.

(Tidigare publicerad på Indiefingret.se.)