1166. Hoppas solen skiner idag

Jag dödade en gång en gammal tant.

Teet hade svalnat och blivit kallt, cigaretten hade sedan länge brunnit ut. Jag stod med brödkniven i min hand. Den andra handen i fickan. Frosten hade lagt sig och stjärnorna glittrade som julgransbelysningar.

Hon var den första som kom förbi.

Vaggande, vaggande, fick hon syn på mig och sa 'hallå'.

Jag följde efter i lugna steg och väntade tills hon hade svängt in på en mörklagd gränd, och där...

Sen drog jag ur kniven, helt lugn. Vände mig om, och gick sakta därifrån. Tillbaka, och förbi stället där jag hade stått förut och hela vägen ner för allén.

Trädkronorna vajade som svarta fanor på full stång, som dödskalleflaggor på piratskepp och hundarna skyndade förbi, med tungorna hängande utanför; pustande, ögonen lysande, blint stirrande, drog de i stora flockar sicksack från träd till träd, rafsande i högar av löv som vaktmästaren hade sopat ihop; säkert en stackars praktikant från skolan mitt emot, en sån som stoppade tuggummin i faxapparaterna, harklade sig på fikarasterna och ringde dyra mobiltelefon från chefens rum, till sina kompisar, för att sen sjukanmäla sig. Resten av veckan; "nej, jag har huvudvärk i dag med, men jag kanske kommer imon".

"Okej, krya på dig, hej då!"

I flockar skyndade sig hundarna förbi, i flockar som hyenor över savannen, suktande efter någonting att äta, ett as som hökarna lämnat kvar, ett bananskal och en använd tampong; jag slängde kniven till dom - och de slickade upp varenda droppe blod som fanns att slicka upp.

Sen stoppade jag båda händerna i fickan och gick vidare ner. Till parkerna där jag druckit folköl som barn. Där jag rökte min första cigarett, och jag tände en till cigarett, mest för sakens skull, för att se ut som James Dean för en dag, för att dö ung, för att ha någonting göra, för att göra någonting, och jag försökte göra rökringar också, men vinden tog tag i allt jag blåste ut, blåste in det i ögonen; och jag blundade.

Jag blundade mycket på den tiden.

Om jag bara hade varit en av dom hundarna, som nu drog vidare bort, och ut ur synhåll, om jag hade varit en av dom, så hade min elakhet skymts och täckts av grymheten och försvarats som ett sätt att vara; som alla dom där bleka ansiktena på stan, som speglade sig i varje skyltfönster, poserade som skyltdockor, köpte kläder och sa; är jag inte fin, idag? Och det fanns alltid någon där som svarade ja.

Jag ville aldrig bli som dom. Och just den rädslan drev mig, styrde varje steg, bort, bort - jag ville aldrig bli som dom, som en rädsla för främlingar är alltid en rädsla i grund och botten, en rädsla för sin egen spegelbild.

Hade jag förbrukat min rätt till existens nu? Eller hade jag helt plötsligt förtjänat den? Genom att göra något som betydde någonting, något som visade att jag lever; jag lever; mitt namn i tidningsbokstäver, på löpsedlar uppklistrade som affischer och "wanted man"-rubriker i old western style, och folk som vänder sig om på stan, viskar, pschh-pschh; det är väl det vi kallar liv?

Så nog levde jag.

Det här var min version av sanningen och jag kunde vänta på att somna in och vakna upp av att någon knackade på dörren, någon som pratade, någon som frågade vem jag var, någon som brydde sig, och någon som grät, det skulle bli en bra dag och har ni tänkt på det; att även Judas kyss var en kyss - och samma kyss folk ger till varandra vid altaret. Jag ville också bli kysst och någon gång skulle kanske folk undra vem jag var.

Jag tänkte på alla dom som hade älskat mig. Och jag tänkte på alla dom som inte visste vem jag var.

Men nu; jag var ensam som en sten på en väg.

En väg som inte ledde någonstans och jag sparkade gruset framför fötterna. Tände ännu en cigarett och somnade i fosterställning, under en gångbro.

För första gången var jag inte rädd för drömmarna, jag till och med väntade på dom. Jag väntade på dom, försökte sluta ögonen, slöt ögonen men somnade ändå inte in. Några fulla ungdomar gick förbi, gormade sig och skrek, dom såg nog inte mig, för om dom såg mig hade dom skrattat eller tystnat, men dom fortsatte skrika på samma sätt som när jag först hörde dom. Och jag låg tyst, och hoppades att det inte skulle vara några gamla klasskompisar, några lumparpolare, släktingar, vad som helst; inte här och inte nu; så jag låg stilla och sen somnade jag. Den natten drömde jag om fåglar och Afrika. Jag drömde att jag var en sån där flyktfågel som en dag bara drog härifrån.

Men när jag vaknade var det till en kyla som hade fått ögonbrynen att frysa in, kinderna att förlamas och läpparna att stelna. Det var lika tyst som förut och jag kände stanken av urin.

Afrika var längre bort än någonsin.

Jag gick förbi ett kafé i stan, köpte en kopp kaffe. Satte mig på en parkbänk utanför Systembolaget och tände en cigg.

Hoppas att solen skiner idag, sa jag för mig själv; hoppas att solen skiner idag.

Om jag bara hade haft någon att säga det till.