1164. Liten och ömtålig

Hon skriver ord på engelska ibland, mest för att visa att hon kan.
Så stavar jag fel ibland.
Mest för att visa hur liten jag är.
Liten och blå.
Liten och ömtålig.

Döende, men vid liv. Återuppstånden och korsfäst, igen. Även Judas kyss var en kyss. En sån kyss som folk bygger giftermål på, bygger drömmar på, en sån kyss som folk våldtar andra för att få, chansar, ber, kör snabbt med bilar och ler; snälla, kan du inte kyssa mig.

Hade aldrig förut känt hur gott det var att skära upp sitt egna kött och äta upp det. Grilla det över den öppna elden, så att fettet droppade ner med blod och andra kroppsvätskor. Så satte jag brödkniven genom kinden och skar ut en bit till, lagom stor att lägga i korvbrödet. Strö lite svartpeppar över, och smörja in i senap.

Jane Fonda på reklampelare i stan, Bert Karlsson på TV:n säger någonting till alla dom, andra, där utanför som går och går, utan ansikten, gråa, formlösa; dom som bara går.

En tävling i att skriva snabbast. I att svära mest, och spotta mellan raderna; ibland är jag med där, och jag är med där för att visa hur död jag är.

Så fanns snart inget kött kvar att äta utav, skelettet lös igenom handlederna. Jag gnuggade tänderna en sista gång, för att fånga de sista strimlorna. Satte på lite kaffe i kaffebryggaren och tände en cigarett.

Den enda rädslan är rädslan för främlingen. Men vem är jag, när jag står i min egen spegelbild; rädslan för att jag är vad jag ser, eller rädslan för att jag inte ens ser?

Hockey-killar skriker som barnungar i sandlådan. En kolumn om Tom Cruise, igen, igen, och vem är det som läser allt det? Sitter på toaletter, skitande, fräsande, stopp i avloppen och översvämning på badrumsgolvet, men vi bara läser och läser för att låtsas som att vi inte ser, en dröm; ett liv; ljug ihop ditt förflutna för att ta en del av det!

Ändå mer sprit, och lite fylleromantik. SMS och tror du på kärlek vid första ögonkastet eller ska jag sticka in den direkt?

För gatans barn fanns aldrig några alternativ, lyktorna som dansade i vinden, vajande som stjärnor på halv stång, vaggande som månen i sin krubba, nyfödda och härdade av regn, löpsedlar och alkohol. Jag ville ge dom någonting, som betydde någonting, så köpte en flaska till. En flaska Jäger, sånt mår alla bra utav.

Victoria Silverstedt, 30 plus och sexig, extrabilagor och krig. Rädda pengar-insamlingar och gin. Utanför; stora barnsjukhus utan ström. Innanför, ett kärnkraftverk som kanske exploderar snart; eller kvar - men jag älskar dig nu. Eller vi kan låtsas i alla fall, det ser bättre ut på håll. Barn som dör och jAg äLsKaR dIg-citat. Fylla, baksmällor, och försoningsknull. R.I.P.-presentationer på SKUNK och begravningar med dans; hallå ser ni inte vem jag är; hallå? 22 år och snygg. Men vid liv.

Bono; man kan inte rädda världen med ett dollarglin.

Så rädda mig.