1412. Om mod

Om jag bara kunde bevisa att Paul Strand var lika modig som Robert Capa.
Men hur?
Att det är mod som driver oss framåt.
Men samtidigt neråt.
Lika mycket framåt som neråt.
I den där banan som Gallileo Gallilei skissade fram.
Att det är modigt att tveka på sig själv.
Sina instinkter.
Andras instinkter.
Hur mycket mod krävdes det inte för mod för Einstein att ifrågasätta att tiden inte var konstant?
Och med vilket mod ristade inte Russell in sin paradox?
Att det är lika modigt att stå för att inte stå för någonting.
Som det är modigt att stå för just ståndpunkten i sig.
Så går allt tillbaka, in i en spiral som gör att mod aldrig borde ses som en dygd.
Trots att den drar oss framåt.
Som den konstruktiva kraftens vattenbärare; det destruktiva i att tömma bägaren.
Modet i att låta vattnet rinna ut.
Att det är lika modigt att mörda någon som att bli mördad själv.
Hur mycket hatar vi inte en mördare?
Och kanske, det största modet av alla, besitter han som riktar revolvern mot sitt eget pannben och trycker av. Att stå för någonting och ta konsekvenserna; av att stå för att inte stå för någonting. Stå för fegheten.
Utan chans att försvara sig.
Utan chans att säga emot.
Dom som säger att feghetens mod är inget mod, men just en feghet.
Det är modigt att leva. Det är modigt att dö.
Men på inget sätt är det modigt att säga om en död man, hur feg han var.