1477. Fenomenet Lartigue

Fotografin har en särställning i konsthierarkin. Den är nämligen knappt ens klassad som en konstform. Och det är som genren "Metafysik" i filosofin, där metafysikerna, för att motbevisa den gängse uppfattningen att metafysik bara är någonting flummigt, meningslöst, som vi aldrig kan veta någonting om, hela tiden försöker återknyta metafysiken till verkligheten. För att bevisa det relevanta. Det är enligt samma mönster som många fotografer riktar sina kameror mot abstrakta företeelser, i något slags lillebrorskomplex till konsten, för att framhäva det konstnärliga, som för att försöka hitta den punkten, det motivet, fånga det på ett fotografi, någonting som visar att fotografin kan åstadkomma någonting som inte går att åstadkomma, skildra, och avbilda, med pensel och oljefärger. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Hela resonemanget leder ner till frågan om vad konst är. Vad är konst? Om man antar konst, som ambitionen att uttrycka någonting, en känsla, med intentionen att skapa en känsla hos betraktaren, att förmedla en känsla, så kan man lätt sluta sig till att fotografin visst är en konstform, men att alltför abstrakta fotografier faller utanför ramen då fotografen bara vill skapa en känsla hos betraktaren, utan att egentligen förmedla någonting. Det är ett luftslott och det blir lätt så. Det är också lätt att se att när fotografen tar kort på en död fluga, så säger fotografiet mer om fotografen själv än om den döda flugan; vad var det, just, som fick fotografen att rikta kameran mot den döda flugan? Vilken känsla ville han förmedla? Om det är svårt att förstå, så är det lika självklart som att poeten när han skriver "kärleken är som ett stormigt hav", berättar mer om sig själv än om kärleken, just eftersom det enda han uttrycker är hans relation till kärleken. Men är verkligen konsten sådan? Och går den ens att definiera?

Få fotografer är så omdiskuterade som Lartigue. Få är också så älskade. Ifrågasatt av några och geniförklarad av dom andra. Diskuterad av dom flesta som någonsin intresserat sig för fotografi som konstart, just för det faktumet att fenomenet Lartigue skakar om fotografins balkar i grunden, med uttalanden som "jag tar bara kort för att det känns bra för stunden", att jämföra med Bill Brandt som säger sig välja ut en plats för sitt fotografi, sen vänta på rätt årstid, på rätt klockslag, välja ut rätt person, och sen låta personen stå och vänta där tills han blivit så frustrerad och otålig och rastlös att han till slut får den där tomma, blanka blicken som utmärker alla Bill Brandts porträtt och så att varje fotografi blir en förkortad filmscen (Bill Brandt vidhåller gärna det pretentiösa och har uttalat sig om att hans enda förebild är Alfred Hitchcock). Lartigue bar med sig kameran överallt och tog kort på det mesta, flyktiga bilder, impulsiva, och till synes helt i avsaknad av några konstnärliga ambitioner. Det fanns ingen tanke med någonting. Ändå hör hans bilder till 1900-talets mest hyllade. Dessutom tog han flera av sina bilder innan han ens hade fyllt 12 år.

Så, hävdar kritikerna att det inte var någon konst för Lartigue att ta de bilder han gjorde, då han hade fått en egen kamera av sin farsa (redan vid sju års ålder) och då familjen var en av Frankrikes rikaste familjer (innan inflationen under mellankrigstiden då de förlorade i princip hela sin förmögenhet), så att dom situationer som uppstod på något sätt fotograferade sig själva och att det lika gärna hade kunnat vara vem som helst som höll i kameran.

Kollegan Avedon är en av dom som grävt djupast i fenomenet Lartigue. Han är också en av den mest ihärdiga försvararen av Lartigue, och viftar undan kritiken med att säga att det fanns tusentals ungar som sprang runt med kameror, men att det bara kom fram en Lartigue, och fortsätter med att Lartigue, eftersom han framkallade bilderna själva och eftersom denna process var ytterst riskabel då det hände att fotografier förstördes, tecknade ner varje fotografi i sitt anteckningsblock och att just det faktum att teckningarna visat sig stämma överens fullt ut med dom fotografier som senare framkallades, är en anledning att visst se det konstnärliga, genialiska i hans fotografier. Även om den andra punkten är irrelevant och mer poängterar att Lartigue hade ett bildlig minne, som i sig inte säger någonting mer än att han hade ett bildligt minne, så är den första punkten intressant: vad är det som skiljer Lartigue från alla dom andra tusentals ungarna som sprang runt med sina kameror?

Jag skulle vilja säga att det är förmågan att se det komiska i situationerna, för att peka på en specifik sak, en grund till hans genialitet. Det tillfälliga och det enkla, det opretentiösa och amatörmässiga. Som att kameran för honom, till skillnad från de mer traditionella fotograferna, inte alls var en pensel eller ett försök att avbilda någonting som helst, men ett sätt, ett redskap för att skildra det som inte fick plats innanför ramarna, det oklara och stämningarna, sådana stämningar som bara blottas och kommer fram och går att fotograferas av en man, som helt plötsligt, utan förvarning, plockar fram kameran bakom ryggen och trycker av, innan personerna på bilden hinner reagera eller posera, eller knappt ha en aning om att kameran är där, för en bilden är tagen.

Avedon skriver följande:

"While his predecessors and contemporaries were creating and serving traditions he did what no photographer has done before or since. He photographed his own life. It was as if he knew instinctively and from the very beginning that the real secrets lay in small things. And it was a kind of wisdom-so much deeper than training and so often perverted by it-that he never lost...

And the events he photographs ... so many of them are the result of his own invention. He creates them. For example, I had invited him to lunch at my studio one day ... he and his wife, Florette. It was a bit of an occasion ... so we had special food. A little French ... And he was in full form. Laughing. Telling stories. And suddenly, at the peak of his spirits, he reached over for a carrot and toasted us all with it. I took another carrot and toasted him back. And as I raised my hand, his camera came out and ... click. A picture of me toasting everyone with a carrot! ...He made those pictures happen.

His photographs are so ... palpable. They imply things that happened before and after the photographs were taken. They remind us of what we were never there to know ... The uncles fighting - probably my favorite photograph in the entire book. There are two uncles. They're sitting on a pole that's extended over the pool ... and they're having a pillow fight. In the distance is a woman. We don't know who she is. And somehow ... from the angle of the photograph ... it seems to have been taken by a little boy who's been told to take his nap ... and he's looked out of the window because he's heard laughter ... that grownup laughter. I mean I think uncles are the most important thing you can have ... as a child. And the quality the print has taken on over the years ... with the edges sort of burnt away. If there can be a sort of physical quality of memory ... a physicalization of memory. It's like a photograph in a dream ... And what did that fight mean ? Was it really all in fun? And which uncle did the woman love?"

Lartigue förblev en amatör under hela sitt liv. Ställde inte ut några bilder förrän i början av 60-talet och släppte först några år senare, vid 70 års ålder, sin första fotobok "Diary of a Century" som blev en sensation, slog ner som en bomb och gjorde Lartigue berömd i konstkretsar världen över. Men vad den innebar, i en djupare aspekt, var hur fotografin slog sig fri från konsten, inte genom att försöka överträffa den, men genom att strunta blankt i den. Lartigue drog ner fotografin, under huden, där fotografen blev viktigare än fotografiet och där intentionen att skapa en känsla hos betraktaren, överskuggades av den innerliga känslan, hos fotografen, och där den konstnärliga ambitionen, om man ens kan kalla den konstnärlig, ingenting annat var än att visa det komiska i situationen (vars komik grundade sig på att det fotografen tyckte att det var komiskt, som ett dåligt skämt blir roligt i samma veva som skämtaren säger "det här är det roligaste skämtet jag vet"), skildra nuet. Blotta sig. Eller som Dostojevskij en gång skrev: "Jag diktar ihop mitt liv, för att på något sätt kunna ta del av det."