25 januari - idag...

"Han har sprayat i hörnet att samhället är sjukt. Vissa har fattat andra håller med."

- Bob Hund...

Jag har allt sen tappar jag allt, och varje skrivet ord lämnar ett tomrum i mitt hjärta. Ett tomrum någonstans och jag fyller det med luft, målar hålet svart. Ett svart hål i mitt hjärta. Ett hjärta med många svarta prickar på.

Jag vaknade idag av att jag satt upp i min säng och sa för till mig själv "så den stora cancersvulsten vann till slut, tumören åt upp mig tills det inte fanns någonting kvar, ingenting kvar att erövra, ingenting att strida mot"... Och jag vaknade, rätt så lättad över att drömmen var en dröm men rätt så skrämd över att orden följde med mig ut, och kanske förföljer min verklighet, in i verkligheten, och trycker ut mig till något jag inte är. Till en fejkvärld och en fantasivärld där jag inte vet vart jag är eller vem jag är, men där alla ropar mitt namn. Tänk att fastna där, vilket helvete.

Böckerna verkar alltid såra mig, och mitt skrivande sårar mig ännu mer. Men jag skriver för att läkas, och jag läser böcker för att såras ännu mer. Det är aldrig klassikerna som sårar mig, det är alltid 'underdogsen', alla de som skrivit mästerverk men aldrig sett sina namn i tidningsbokstäver. Jag är rädd för att bli likadan. Och det känns så ibland, det känns som att världen tillhör alla andra men inte mig.

Det känns som att ord bara är ord. Och om man placerar alla ord rätt i rätt följd så händer någonting, kanske. Men vad händer annars? Ingenting. Jag läser ofta Shelley och tänker på ingenting. Ibland läser jag dialogen i "Hiroshima - min älskade" på en utskrift av från internet, den ligger alltid vid min säng. Duras är fenomenal. "Hiroshima - min älskade" och "Himmel över Berlin", som poesi i bild. Alltid, poesi i bild.

De som knullar för pengarna vad köper de för pengarna? De som köpte sex för pengarna vad sålde de igår?

Men oftast står jag framför spegeln och tänker att jag borde skärpa mig. Jag sitter med pennan och pappret och kan inte hejda mig. Som att läsa "Celiné". Jag går igång, skriver, och glömmer av allting. Oftast när jag står framför spegeln så ångrar jag mig, jag ångrar att jag började skriva. För orden som jag skriver verkar alltid ta någonting från mig. Och när jag går därifrån, är det bara för jakten på att ta tillbaka det som försvann. Och jag gräver i hjärtat, jag gräver stora svarta hål, med min penna och fackla och stearinljuset i ett kargt och ödelagt rum, en kal inredning, bara en säng, och fyra övergivna väggar.

Jobbat på en skola idag, och jag kan allting nu. Jag vet vem som spelar fel på pianot när det är skolavslutning. Och vem som lånade ut Ted Gärdestads-skivan och vem som inte lämnade tillbaka den. Och jag vet sånt, är jag rädd för, men jag vet sånt i alla fall. Personalrummet är ett rum med många brister, om man säger så.