De två jävla kukhökarna

Jag var där och bara störd i huvudet som jag är annars när jag skriver konstiga ord. Konstiga ord som flyger i luften och landar i pannan, landar på bröstet, landar på min axel som två svarta korpar, eller konstiga ord som landar framför mig som två svarta hökar, två hökar som sätter sig på ett död barns kropp och äter upp köttet som finns kvar. Tills ingenting finns kvar.

Jag kan inte tala om för dem att dra därifrån, jag kan inte styra mina steg. Om jag bara hade kunnat samla mig, och titta rakt fram, fästa blicken där någonting rörde sig, men allt sånt där får mig bara att röra mig själv, så att allt det andra framstör stilla och orörligt, och känslokallt. För jag rör mig alltid lika snabbt.

De två hökarna sitter bara där, framför mig. Jag speglar mig i skyltfönster.

De två hökarna äter upp det som finns kvar av mig, när jag speglar mig i ett skyltfönster, när jag läser "Brott och straff", när jag läser "Yngligen", när jag ser "Dekalogen" av han den där.

De två jävla hökarna hittar alltid mig.

De två jävla hökarna över mig, cirklar i ovala banor och dyker ner på sitt offer och plockar ett hårstrå i taget, som hörnor kläs av med en fjäder i taget. En skallig mans sista ord, jag har hört allt. Ett litet barns sista skrik på hjälp, det känns så långt ifrån.

De två jävla hökarna kommer ner för att se mig i ögonen och jag speglar min misär i deras ögon. Gula i neon, lysande, ett grönt sken, och den svarta pupillen som verkar så allvetande, så säker i sig själv, så medveten om allt som pågår, så känslokall. Så jävla känslokall.

De två jävla kukhökarna virvlar och svävar fram, ibland flaxande med vingarna. Det är som att alla konstiga ord kommer till mig. Jag gör ingenting, och orkar inte slåss. Det hade inte hjälpt ändå, jag är hjälplös som alla andra innan mig. Jag har sparkat, men orkar inte sparka mer, jag har skallat men fallit ner. Jag har pekat "fuck you" i självförsvar. Jag har ropat svordomar för en enda människa, att hjälpa mig.

Men det fanns ingen där, det finns inga samariter kvar.

Men två jävla kukhökar, och ibland tror jag att de två jävla kukhökarna har ätit upp alla sånna. Plockat ett hårstrå i taget, och pillat ut ögonen med vassa klor. Och mina konstiga ord äter på mig, som mina konstiga ord äter upp mig.

Ett hårstrå för varje bett, och ett bett för varje konstigt ord.