Frosten

Och gosskören på Andra långgatan sjunger "ha-ha-ha-ha-". I kostymer och raka luggar, snea luggar, svart hår och svart smink. Frosten ligger som ett täcke och det ryker från deras käftar när de sjunger. Några barn från en förskola står på andra sidan och sjunger "la-la-la-la" och deras kinder är röda och övermogna som äpplen på sensommaren och spruckna i kylan och snor som glänser på överläpparna och händerna vid sidan om. Armarna sticker ut som små pinnar av björk på en snögubbe ur kropparna som gungar som svajande granar i en brisande vind, eller som sjögräs på ett böljande hav.

De sjunger för mig och jag hålls fast av sångerna som spelar i mitt huvud och har spelat där i hundra år. Det känns alltid som att jag står i mitten och har rampljuset bländande i ögonen och alla tittar på mig, det känns som att alla vänder sig om och det känns som att sånger i huvudet spelas upp bara för mig, bara för att jag ska höra. Jag vill gömma mig, och bli av med allt sånt där.