Allt, today.

Hoo, hoo, hoo...

Ibland avundas jag alla jävlar som går till jobbet klockan 8 ohh kommer hem klockan 5 och så är det bra med det. Ha, ha, ha... för jag kommer aldrig kunna bli likadan. Aldrig bara bli mätt av att se maten hängande i en chark, jag måste ha allt. Äta det, och spotta ut delarna som inte smakade bra och DE SOM INE SMAKADE ALLS, spotta ut blodet runt omkring mig. De som inte tänker, de verkar så glada. Så dumdristigt jävla glada. Och alla som tänker, tänker på DOM, och DOM tänker på DOM som tänker och tror att de förstår någonting. Men ingenting av värde.

Ingenting av värde. DOM kallar oss MODS. Vi kallar DOM knegare. Så söta och hjälplöst vilsna i en värld där alla talar om vart de ska gå. Titta hit, titta dit, le för dolda kameran. Knulla i smyg, runka på bussen, vad glad. Stå ut. De är som små barn som vet allting. De vet allting och de behöver inget mer. Dumma, naiva, jävlar. Som bamseplåster på ett amputerat ben. Ha, ha, ha.

Way, the brazilian way of life. Garrincha, folkets glädje. Alex Bello's bok om sambafotboll. Läs DEN!!

Läser Bob Dylans memoarer, han lever. Han lever i sina intryck, han lever med blicken och med minnena och av allt det där skapas någonting som skapas bara för skapandets skull, för the man himself att veta att han lever.

Och drömmarna om drömmarna, jag var full när jag vaknade. Allt var kaos. Jag drömde fortfarande. Jag drömde om att vakna och vad skulle hända då, mamma låg och grät för att jag inte kom och fikade med henne, som vi hade bestämt dagen innan. Farsan satt bredvid, men var inte där. Höll på med så mycket annat. Och jag sprang runt mellan allt som rörde sig och fastnade vid allt som stod still.

Och så stannade jag bara helt orörlig och så jävla ovan med mig själv och tänkte på folket som aldrig faTTade och hatade dom jävla Svensson-nissarna som bara går runt och stroppar runt i stan och alltid ramlar på någon gammal dam, som iofsss var likadan, men ändå... och jag hatade dom och avundades dom, för att tankar alltid river hål i drapperiet och river hål i ridån, och bakom står jag naken och tittar ut på alla som tittar på mig och hinner inte göra en enda min förrän alla skrattar. Och de skrattar, och jag skrattar med.

Men så stannade jag bara helt orörlig och såg en jävla glödlampa hänga helt ensam utan skal och utan skärm, och jag tänkte att den glödlampan betyder allt. Jag vet inte varför, och sen gick jag därifrån.

Nu ska jag läsa Bob Dylans memoarer. Suga åt mig av namndroppningen, och kanske växa lite som person.