En snygg Bob Dylan

The shit is here. In my ears.

Drömmar som inte finns, som ligger på gränsen och guppar på ytan till medvetna. Våga inte doppa huvudet, jag vet inte vad som händer då. Drömmar med så mycket verklighet, och så mycket död. Jag drömde att jag vaknade dränkt av spyor, men jag tänkte att spyorna var stora lager av snor, och jag kunde inte se. Riktigt. Så jag smakade om det var spy eller snor, och det smakade spy och jag spydde igen. Och sjönk lite längre ner i skiten. Sen vågade jag inte somna om, men somnade ändå. Jag dansade, på Järntorget. Som om alla strandfester i Indien hade flyttat hit, och DJ'n som var gud och knarket som bara rann och låg som dimmor över folket och armarna som vevade i takt. Weiii. Som om Goa var på järntorget när jag spelade skivor och var gud för de som trodde på mig, och de trodde på mig och jag satte på Richard Cheese's cover på "Hey ya" bara för att bekräfta deras underkastelse. Och de dansade, som yra, galna höns. De dansade, till Richard Cheese.

Ha, ha, ha.

Såg Bob Dylans "Don't look back". Musikvideon till "Subterrean homesick blues" är den coolaste musikvideo som spelats in. Ha, för det första: Allen Ginsberg som står och snackar i det vänstra hörnet. The one and only Allen Ginsberg. Ha, för det andra: Bob Dylan som ser så jävla cool ut. Så jävla oberoende av situationen. Som att han egentligen vill slå ner kameran, döda kameran, sparka på den, och dränka den i blod och saliv när han svär och sjunger "Like a rolling stone". Han ser så jävla cool ut, som att han vet att hela världen snurrar runt platsen där han står, och orden som faller.

Den unga Bob Dylan, så jävla vresig, så jävla karg, så jävla spretig och enslig och nasarr. Som poeten vid sin skrivmaskin när alla sitter runt omkring och bara är där. Den unga Bob Dylan, en snygg Bob Dylan. En hel människa, en hjälte, ett helgon. En liten unge som vägrar passa in i en vuxenvärld. Som vägrar rätta sig, som vägrar binda sig vid ord.

Men hur som helst, en snygg Bob Dylan. En jävligt snygg Bob Dylan.