Don't look back

Här, jag sitter här eller där. Jag är trött på allt och det skrivande ordet blev mitt sätt att se på saker, mitt sätt att leva. Mina ögon och mina andetag, ett slag på bröstet, en tuschpenna i neon, några ord på en överarm, som klottret på en tunnelbanestation. Och de som skrev är mina hjältar. En liten Bob Dylan vid en svart skrivmaskin som klamprade och klöv löften i två läger och klöv rummet i två världar, där han satt ensam i den ena och alla andra som bara var där, satt i den andra, det är sinnesbilden för hur allting fungerar.

Jag vill läsa Shelley och suga in allting, jag vill läsa Shelley högt för mig själv och stå så, poserande i en ställning framför spegeln, som om jag vill ha mer, som om jag svalde allt och gick därifrån. Som om jag svalde allt med en tiggande hand, ge mig något mer, ge mig Shelley, ge mig Shakespear.

Jag såg "Don't look back", och det var som Stefan Jarls "Dom kallar oss mods". Jag vet inte. Det var geniet i en annan värld, placerad ut som folk placerar blomkrukor i sina lägenheter. Och jag sitter ensam nu, mest för att låtsas vara likadan, likadan som Bob Dylan vid en skrivmaskin i ett rum eller som Kenta och Stoffe i en trappuppgång i Stockholm. Rökande cigaretter och jag tänder min egen cigarett nu, mest för att vara likadan, jag tänder min cigarett som öppna eldar under en brinnande sol. Tagenterna klampar i takt med "Freewhelin'", ho, slår mig på bröstet.

Vilket jävla album. Bob Dylan är min idol, han är min hjälte. Och allt verkar så mänskligt. Som att han har växt upp ur jorden. Och graverats ut i trä av snickrare och smeder som nu bara står bredvid och tittar på; alla de som är i rummet och bara är där. Som att han har täljts fram ur en bräda, som om han formats av tidens tand som klipporna vid en kustlinje. Han är bara där och han är ensammast av alla, med alla andra som är där. Som om David Bowie kom från Mars, Bob Dylan kom från en människosjäl. Och gick sin egen väg, till sin egen värld.

Och jag ser ingen skillnad i genialitet, mellan Bob Dylan eller Kenta i "Dom kallar oss mods", de framstår lika unika i sin tillvaro. Lika måna om att ryckas med och bli medryckta och att inte passa in i den värld som läggs framför dem. Som tårtor serveras för födelsedagsbarn.

De vill inte ha, eller de äter och spottar ut allt igen.

Just det att vägra passa in, som om det betydde någonting. Att gå sin egen väg, om den så går parallellt med vägen som alla andra går. I alla fall, att gå sin egen väg, som om det var det enda som betydde någonting.