Axelryckning

Ah, jag vågar inte springa längre. Inte ett enda steg. Det känns som att jag lämnar en brinnande kåk. Vart jag än går. En brinnande kåk fylld av ungar och aska och ungar som håller sina dockor och skriker på hjälp och ungar med elden brinnande i sina hår. Men jag springer alltid, bara alltid, därifrån. Utan att försöka höra och utan att försöka se. Utan ingenting, men bara låtsas att inte se. Att inte bry mig. Och en axelryckning, i tystnaden. En axelryckning, jag springer därifrån.