Radio Dept...och sommaren 2003.

Sommaren 2003, det kändes som att alla indie-kidz satt på bänkar i stan och drack folköl då. Som när Moldy Peaches släppte sin skiva och det kändes som att alla dansade på dansgolv och dansade sig fulla, så jävla fulla, som för att dansa iväg från någonting, som betydde någonting. Som när The Strokes släppte "This is it" och det kändes som att alla dansade likadant, och rocken fick en behörighet, en stil, och ett ansikte. Säkert som när "Tigermilk" kom ut i kompiskretsarna kring Glasgow, och snart till hela Skottland, och alla barn satt på klipporna vid havet och ristade in "we rule the school" bland sjögräs och alger vid vattenytan.

Sommaren 2003 kändes det som att alla indie-kidz satt på bänkar i stan, med fötterna pekande åt samma håll, med randiga tröjor och en bandare i mitten, och de lyssnade på Radio Dept. Skivan som aldrig verkade komma, men skulle komma till slut. Skivan som egentligen innehöll för mycket gammalt stoff för att bli bomben, för att explodera. Och skivan som bara fick 9:or överallt. Kändes det som. Men den var ändå för bra, den var ändå så jävla bra, för att inte lämna spår efter sig.

Som sommaren när "Kom igen Lena" hade släppts, eller som sommaren när "Ramlar" kom ut. När "Känn ingen sorg Göteborg" lärde alla om feber och febriga gator och om Vasastan. Som "Stormy weather" i det där tältet på Hultsfred, som den där Wedin som sprang runt i trans och verkade falla in i vilket epileptiskt anfall som helst.

Radio Dept.'s "Lesser matters" står för något eget i svensk popmusik. Melodier som hela tiden skyddas under lager av dist och en skramlig produktion. Som "Psychocandy" för alla de som redan hade lyssnat på sånt. Som "Holland, 1945" och en hög av Neutral Milk Hotel-fans. Radio Dept. står för något eget i svensk popmusik nästan enbart för att det är så jävla mycket pop, så renodlad pop. Så fruktansvärt jävla vackert!! Som Brian Wilsons "Smile", några jävla ungar som lyssnat på Brian Wilson sen bäbisåldern, och lagt Brian Wilson i sandlådaren, med grus och lera och sand, och på Snyggast.com, och nu bara vill se han stå på egna ben, göra någonting med det, med hela skiten, fast på ett annat sätt. Som 69 love songs för en hög av Magnetic Fields-fans som aldrig får nog. Som någonting att vara jävligt rädda om.

1995-låten. Så jävla sårbart, så jävla sprött, och så jävla ynkligt.

Vi drack folköl och jag höll min bandare hårt. För jag ville inte tappa någonting. Det kändes som att Johan Duncansson låg inne i bandaren, inne bandfacket och snurrade med tejpen som rullade. Så jag höll min bandare så jävla hårt. Det kändes som att alla gjorde likadant.