Ha-ha-ha-ha...

Han klär sig i grått, med röda reaprislappar hängande i håret, och fyller upp fotspåren där han går. Fyller upp det andra med whiskey och gin, sånt han inte kan kontrollera, som slag mot väggar, några nedrivna glas, söndriga tidningar, spottloskor på stan, och dörrarna på sned. Spelar in CD-r-skivor till sina kompisar, och måste kommentera varenda låt. För sån är han. Ingen låt är egentligen bra, de är bara med för att bevisa någonting, för att bevisa att han tänkt. Och det har han, som fan.

Han samlar på obskyr soul, och obskyr pop och obskyrt i vilket fall.

Sen kollar han upp allt på "Allmusic.com", och sånt som är bra, och sånt som verkar vara sådär. Han plockar ut pärlorna på det som är bra, och kollar upp lite till, vad andra verkar tycka. På ett forum i stan. Där bilarna åker så fort förbi, där bilar tutar och hoppar över farthinder. Där inga trafikljus finns, för att inga hade sett färgerna ändå. Där alla är färgblinda för att det är lättare så, det är bättre så.

Jag vet inte, jag är en staty som ser förfärliga föräldrar åka förbi. Föräldrar som skäller ut sina barn, föräldrar till CP-skadade barn. Föräldrar med tårar och saliv. De åker i sina bilar och hoppar över farthinder, och klär sina barn i neon.

De klär sina barn i neon.