Det var inte jag, det var inte jag.

En banan med mörkbrunt skal, fortfarande en banan.

Jag springer ut ur det brinnande huset med bröstet i givakt, stolt på låtsas, och armarna vevande som en simmare på land. Huvudet bara lealöst bredvid. Lealöst mot axeln, och jag springer ut ur huset och sen springer jag runt huset och jag ropar "det var inte jag! det var inte jag!", som tände eld på den förbannade kåken. Och jag höjer armarna över huvudet och stirrar rakt i folks blickar, och stirrar hårt och stirrar med ett hånleende, på de som stirrar på mig.

Jag äter upp bananen, men bär skalet med mig. För sån är jag.

Där står de handikappade barnen, uppställda mot en vägg. Jag tycker synd om varenda en. De har aska i håret, och de har aska i blicken. Där står de utvecklingsstörda barnen som ingen vill ha, och ser sin skola brinna upp. Och framför dem springer jag. Det var inte jag, det var inte jag. Och jag lovar, på hedersord, och på min morsas liv, även om jag inte brukar lova sånt. Jag tycker synd om de utvecklingsstörda barnen och jag vill krama varenda en. Säga att de betyder någonting.

De betyder någonting, för mig.

Men jag vevar på armarna, eller håller de mot skyn. Med mitt huvud hängande lealöst bredvid, mot axeln. Och det enda jag kan säga är, "det var inte jag! det var inte jag!".