Mr tambourine man, Oslo - 81

Min sjätte Dylan-dag. Jag lyssnar på Loretta Lynn. Men den jävla låten jag hörde i stereon i morses sitter i än. Oslo 1981, Dylan spelar Mr Tambourine man. Med en helt annan melodi. Först sitter den alltid perfekt. Sen börjar jag undra om den är bra eller bara sentimental. Det är ju trots allt Dylans 80-tal. Sen börjar jag förstå att det är så jävla bra och jag bryr mig faktiskt inte.

No, no, no.

Det är som att Dylan slåss mot melodin, och malar ner den i en jävla gröt av skrammel och action. Det är som att Dylan sitter i en karusell som vägrar stanna men fortsätter snabbare och snabbare för varje varv. Och Bob Dylan pressas utåt och håller fast sig, men hänger ut. Och i den jävla oröran sjunger han Oslo-versionen av Mr Tambourine man.

Maaan!!