Neil Young

Springer runt, men egentligen står jag bara där. Stirrar rakt fram utan att se, som Nico på alla bilder. Stirrar rakt fram som om ingen fanns. Eller ingenting. Alla andra går runt med sina liv, sina liv i portföljer, sina liv i perfekta slipsknutar eller sina liv som handväskan, den vita jävla handväskan eller pudeln som är så jävla stolt. Äckliga djur, äckliga varelser.

Jag står där som om ingen ska se, som om jag inte ville vara på Münchenbryggeriet den där vinterdagen 2003 när alla sjöng ”She make a breakfast, she make a toast, but she don’t use butter, and she don’t cheese, she don’t use jelly, or any of this!” och stråkarna som skär rakt igen, även då även nu, sjöng allsång med själva fucking Flaming Lips. Bandet av vår generation. Barbapappan för en popvåg av barbabarn: Mercury Rev., Primal Scream, Wilco, Spiritualized… och resten. Barbafadern och den allsmäktiga fadern. Jag kan lyssna på ”Yoshimi”-skivan och gråta som McCartney lyssnade på ”Pet sounds” och grät.

Jag springer runt och fastnar framför elektronikaffärer med tv-apparater i skyltfönstrena. Jag fastnar där som barnen fastnade där på Stenmarks tid. Jag hade velat vara med då. Jag älskar hjältar. Och jag kollar på Australien Open, och hatar Leyton Hewitt. Han är den onda pojken, han är så barnsligt djävlig, han är så oskön och pinsamt ynklig, ändå vinner han. Jag tror att jag inte gillar Leyton Hewitt för att han ser ut som en stropptjej i min gymnasieklass. En blond flicka med självlysande ögon och ”fuck you”-blickar, en typisk ”Like a rolling stone”-tjej. Och så fortsätter det.

Allt jag någonsin känner och någonsin ser blandas ihop till en gröt. En gröt som en dimma framför allt jag ser, jag tror jag ser, men ångor ur avloppsbrunnar och ångor framför människors käftar när de pratar i kör, ångor överallt. Ett iskallt Göteborg, och jag tittar ut. Jag tittar ut över ett stenkallt isande Göteborg som änderna i vattnet, bara guppande i takt med vågorna som guppar med mig. Det går upp för mig hur jävla vacker Neil Youngs ”Silver and Gold” är. Och det är inte något som bara händer sådär, jag ska lyssna på den i hundra år nu. Och fäller ner gardinen igen. Jag ska lyssna på spår tre, på repeat. Daddy went walkin’ är helt jävla total, helt jävla genial, ett jävla mästerverk. Så jävla bra.

"Mama's waiting / at the top of the hill / They'll be laughing / oh the stories they'll tell... / When he holds her / in his arms again / They'll be sweethearts / with time on their hands"