Reflektion: "This is our music 2"

Hej, det här är mer eller mindre ett brev. "This is our music" fortsätter att sabla ut lysande avsnitt. Ho, fy fan. Den japanska räven som hade tänkt så jävla mycket, på allting, i ett helt liv. Som hade hört ord som inte fanns, och bunidt orden till musik som bara låg i luften och virvlade som vårvirvlar och en citronfjäril på ruinens brant. "This is our music" gick rakt genom rutan. Och ut och satte sig i ryggmärgen och i huvudet och han sa att han gjorde bomber på nätterna, det var så jävla gulligt. Han sa det tyst så att ingen skulle höra. En kille med sitt liv mellan ögonen, med sitt liv i pannan, och ibland med sitt liv som ena handen i bakfickan och andra handen som en knuten näve.